Quantcast
Channel: Piggebloggen
Viewing all 89 articles
Browse latest View live

Idag är ingen vanlig dag, för idag…

$
0
0

Idag är det den 20 April igen vilket är ett datum att minnas för många. Det är en dag då Björn Nils Olof Skifs, föddes 1947 i Vansbro, eller Adolf Hitler föddes 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern. Min första son skulle ha fyllt 18 år idag och mina nya svärföräldrar firar 60-årig bröllopsdag idag. Det mesta i världen kan man ha olika uppfattningar om och det gäller även datum som kan vara både bra och dåliga på samma gång.

Att Björn Skifs fyller 70 just idag är respekt för en fantastisk underhållare som på något sätt har fastnat i ålder och inte känns äldre än max 50. Han har säker stått på scen lika länge som Monikas föräldrar varit gifta. Björn får en virtuell ros och jag skall leta fram någon skiva med honom att spela idag.

Att Adolf Hitler skulle fyllt 128 år idag är mindre kul. Vi minns med avsky hans gärningar och det hade varit bra om just han aldrig hade fötts vilket ingen kunde veta då. Men vi får aldrig glömma Adolf Hitler och hans brunskjortor och deras brott mot mänskligheten, utan istället göra allt för att hjälpa varandra, hjälpas åt, och inte skylla sånt som går dåligt på andra och bygga murar.

Mina svärföräldrar Birgitta och Göran.

Att svärföräldrarna firar 60 är stort. Mina svärföräldrar Göran och Birgitta valde att säga ja till varandra den 20 april 1957 och har haft ett långt och spännande liv i tvåsamhet. Det är inte bara att de har hängt ihop så länge, de är också friska och hyfsat krya trots att de är närmare 167 år ihop. Bra förebilder för oss och våra barn där vi dragit  en vinstlott i gen-lotteriet. Inte minst våra barn har dragit vinstlotter då även mina föräldrar fick leva ungefär lika länge ihop. Tyvärr dog mamma för 1/2 år sedan på grund av att sjukvården på allt för många plan håller en bedrövlig klass i Sverige.

Mina två grabbar som blev 4 och 6 år. De har funnits i mitt liv och får fortfarande ta plats.

Idag skulle Charlie fyllt 18 år vilket känns helt overkligt. Jag har väldigt tydliga minnen av honom, hur han med ett snett leende tittade på mig och hur han beskyddade sin lillebror, som han var stolt och glad över, även om det inte alltid var besvarat. Jag minns en gång när Ulrika var iväg med Max några timmar och när de kom tillbaka så sprang de båda pojkarna till varandras famn och kramades som ett kärt återseende.

Charlie och Max

Det var två personligheter som jag verkligen skulle velat att Wilda och Towe fick träffa när de var i samma åldrar. De är syskon som för mig fortfarande lever, men i två skilda världar och de kommer aldrig att träffas vilket är en sorg.

Jag kan verkligen förstå hur föräldrarna till de barn som inte kom hem efter den svåra bussolyckan känner. Idag har det gått 13 dagar sedan deras barn försvann, just när de var på väg att göra en sådan där spännande resa, då man får åka bort flera dagar utan föräldrar.

Ulrika som ibland var som en mamma och uppfostrade mig som äkta man och vilka krav det ställs på en sådan. Hon var så mycket energi och hade så bråttom att hon ev kände på sig att hennes tid var mer begränsad än min.

Den tomhet, hjälplöshet och saknad som uppstår när man mister ett eller fler barn eller en hel familj är svår att beskriva. Känslan är att allt är så orättvist och så osannolikt att man har svårt att ta in helheten. Jag vaknade ofta på nätterna och trodde att allt bara var en mardröm, men i stället för att vakna och inse att det är en mardröm, så vaknade jag och insåg att livet tyvärr var en mardröm. Att acceptera någon så nära och så ung persons död är mycket svår att ta in, då allt är helt overkligt och döden är så definitiv. Framför allt när det inte funnits någon sjukdomsbild eller liknade som kunde förvarna. Det fanns ingen chans att ta farväl utan man vaknade glad och lycklig till en vanlig dag som sedan skulle bli en mardröm. Tyvärr kommer det att hända några idag, i morgon och ännu fler…

Detta är en del av livet och står i den finstilta delen av livskontraktet. Om framtiden vet vi inget, men vi vet att varje dag och varje timma så drabbas någon. Det vi glömmer är att vi alla kan bli detta någon och en dag är det min eller din tur att vara någon. Därför gäller det att leva varje dag och ta tillvara på familjemedlemmar och vänner när de finns och inte bara när de skall sörjas efter en bussolycka, terrordåd, sjukdom, olycka eller en tsunami.

De är därför man skall se till att ge varandra kärlek och göra saker ihop. Kanske lite mindre tv- och telefontid och lite mer kvalitetstid ihop. Just detta med mer tid är något man efteråt tänker på och då är det så jävla mycket för sent. Vi skall ofta göra saker senare men det har en tendens att aldrig bli något alls då vi hela tiden skjuter upp sådana saker som om vi trodde på evigt liv.

Till de som plötsligt mist någon och är inne i sorgeprocessen så stämmer det gamla ordspråket att tiden läker alla sår. Det innebär inte att allt blir som förut för det blir det aldrig! Men man lär sig leva i den nya situationen vilka de flesta klarar bra. De som vi mist glöms inte utan finns alltid med på ett eller annat sätt och så bör det så klart vara enligt mig. Det finns inget rätt eller fel och sorgen och saknaden är individuell.

Enduro är frihet för där finns inga fartregler och ingen som bestämmer spår!

Mitt liv har blivit galet bra och jag trivs med allt på en fantastiskt sätt. Jag kan nästan inte ta in hur priviligerad jag är och hur bra livet har blivit. Det var länge svårt för mig att berätta att jag mådde bra utan att ha dåligt samvete. Jag har bestämt mig för att inte be om ursäkt för att jag lever och har det bra, och göra det som känns rätt. Jag lovade alla tre när jag knuffade in deras kistor för kremering att jag skulle se till att få ett bra liv och göra kul och bra saker så länge jag lever. Och så har det blivit, vilket kräver mod och bestämdhet. En målmedvetenhet som nästan varit för bestämd. Men med tydliga mål kommer man ofta fram – jag är inte i mål men galet mycket på rätt väg.

Idag skall jag åka ner till Kyrkogården med en ros och lägga mig vid trädet jämte familjens grav och titta upp i himmelen. Eventuellt finns de där på riktigt eller bara i min fantasi. Det brukar komma ett leende eller tårar vilket inte går att förbereda sig på. Jag vet inte om det egentligen är förprogrammerat eller bara spontant. Spelar ingen roll, för det känns väldigt på riktigt och det är verkligen en del av livet att få stanna upp ägna Charlie & Max samt min fru nr ett, Ulrika lite tid. Det känns verkligen som att jag har två fina familjer på var sin sida av livslinjen men båda är levande.

Jag skall även inhandla en bukett rosor till Göran och Birgitta som vi är bjudna till på jubileumsmiddag idag. De båda är förebilder för mig och Monika och så skall vi också ha det efter 50 år. Vi har en gemensam plan på att bli 200 år ihop och då har vi varit gifta i 57 år. Det finns en liten chans för oss att få uppleva 60 år som gifta om vi passerar målbilden (200 år) ihop. Sextio år är Respekt med stort R när man levt 21 900 dagar ihop och fortfarande är kärleksfulla emot varandra. Jag skall påminna mig om att fråga ut jubilarerna och andra hur man gör för att hålla ihop så länge.

Vi har satt som mål att bli 200 år ihop!

Torsdagen den 20 april har så mycket mer att ge och det är upp till dig och mig att göra den till bästa torsdagen denna vecka och det är samtidigt första dagen på resten av livet. Solen skiner och på Gotland har vi blå himmel så det finns goda förutsättningar att det blir ännu en superbra dag. Det hänger egentligen bara på vad vi gör av dagen och vart vi vill placera våra tankar. Jag vet vem som får mina tankar idag. Ha en bra 20 April och gör något lite extra idag för vem vet om vi får vara med i morgon!

Pappa Pigge ❤


Norra Gotlands framtid och utveckling 

$
0
0

Havskajaker utanför Slite

Norra ön tappade närmare 50 miljoner i omsättning!

Det har beslutats att Gotland skall ersättas för att det uteblir jobb på norra delen av ön på grund av att stenindustrin får stora begränsningar efter beslutet om Ojnareskogen. Något som i sin tur innebär mängder av förlorade året runt-jobb på norra ön. När även omsättningar på närmare 40–50 miljoner försvann från Slite och norra ön på grund av statliga beslut om att Nordstream inte får lasta rör i Slite, så skall det också bli någon form av kompensation också för de försvunna jobben.

I de 40–50 miljonerna ovan, har vi inte räknat in de 50 miljoner som skulle gå till hamnavgifter utan det är alla de verksamheter som skulle fått extra omsättning tack vare omlastningen av rör. Alla är överens om att det är arbetstillfällen som gör norra Gotland levande och därför måste det uppstå nya arbetstillfällen på den delen av ön. I samband med detta har man även bestämt att stora ytor på norra Gotland ska bli så kallade naturskyddsområden, vilket gör att man inte kan exploatera dessa med till exempel fritidsboenden, som skulle ge mängder av jobb. När man nu valt att skydda dessa områden så bör man göra dem till en resurs.

330 miljoner skulle generera hundratals nya jobb

Jag tror att de flesta är väldigt medvetna om att varken jordbruket eller stenindustrin är de yrkesområden där det kommer att vara tillväxt på nya jobb framöver, utan det är i andra branscher som dessa jobb måste komma. Vi skall troligen vara väldigt glada om båda dessa industrier klarar att bibehålla antalet anställda framöver. Jordbruket på ön får årligen närmare 330 miljoner i olika stöd, vilket antagligen bidrar till att bibehålla de jobb som finns inom denna så viktiga industri för ön. Om Norra Gotland under ett år fick 1/6 (= 50 miljoner) av vad bönderna får årligen, så borde man kunna skapa mängder av nya jobb på sikt. Om besöksnäringen också fick 330 miljoner årligen skulle det skapas hundratals nya jobb varje år.

Redan investerat över en halv miljard i Slite

Enligt VISITA kommer vart femte nytt jobb i riket inom besöksnäringen vilket är en av näringarna som växer mest i hela världen. När man frågar svenskarna vart de helst vill resa så kommer Gotland alltid bland de tre främsta. Tittar man på den trend som växer snabbast just nu så handlar det om aktiv fritid. Ser man vad Ving, Fritidsresor med flera säljer mest just nu, så är det kopplat till träning.

Fotbollsplanen i Slite, ishallen till vänster

Därför kan man nog lugnt påstå att Slite är väldigt rätt ute i sin ambition att bli öns centrum för aktiv sport och fritid. Här har gjorts investeringar i sportanläggningar som två idrottshallar, en ishall, en golfbana, fem tennisbanor, mountainbike park och en uppvärmd fotbollsplan av internationell standard.

Ishallen i Slite kyls i samarbete med Cementa

Skulle man göra dessa investering idag skulle det kosta närmare 1/4 miljard och lägger man sedan till Strandbyn, vandrarhemmet, campingen och hotellet så är det ytterligare närmare 150 miljoner som redan är investerade i Slite. Utöver detta finns det en centrumkärnan med diverse service. Skulle man bygga allt detta i till exempel Tofta, så skulle det röra sig om investeringar på en bra bit över 1/2 miljard.

Det finns överkapacitet i Slite

Inom den här idrottsnischen saknas det över 20 ishallar i Stockholms området och det saknas ungefär lika många idrottshallar, fotbollsplaner med mera. Det innebär att ungdomar och seniorer inte får tillgång till tider så mycket som de önska. I Slite och på norra Gotland finns det en överkapacitet av hallar och anläggningar som idag används knappt 50 procent av aktuella tider. Vi har alltså en marknad knappt fem timmar bort och Gotland har historiskt varit ett av Stockholmarnas största besöksmål.

Slite Golfbana

Ser man på hela  norra Gotland så finns det ännu fler anläggningar som också har överkapacitet. Skulle även dessa byggas idag så skulle det nog kosta närmare 100–150 miljoner till att få allt på plats.

Flest gästnätter efter Visby

Ser man på enbart Slite så är det ett samhälle som är centralort på norra Gotland och som fört en delvis insomnade tillvaro på grund av att flera butiker stängt de senaste åren. Norra ön behöver en stark centralort där det växer optimism, företagande och antal invånare. Motorn i Slite har alltid varit Cementa, men vi tror att det är dags att ge Slite ytterligare ett ben att luta sig mot.

Det finns nu cykelspår i spännande terräng runt Slite

Vi tror att Slite kan bli den ort som växer mest inom besöksnäringen och inom 2–3 år bli störst, när man räknar antalet gästnätter, efter Visby. Slite bör ha som  mål att ha gästande grupper på 200–400 personer två av tre helger året runt, vilket inte är någon omöjlighet. Om Slite växer som den ort på ön där det finns mest sport och fritidsaktiviteter, så kommer Slite även att bli den ort där flest aktiva familjer och singelhushåll vill bo.

Detta skulle göra att Slite likt Åre skulle vara ett av få små samhällen som får ständig tillväxt. Åres framgång hänger ihop med aktiviteter som lockar både besökare, kvalificerad arbetskraft och små företagare som väljer livskvalité framför stress och hets i storstäder. Slite ligger inte längre än 35 min från Visby. Till Stockholm tar man sig på 1,5 timma, vilket är ungefär halva tiden av vad det tar för de som bor i Åre.

Ställ om jobb till besöksnäringen

Många av jobben inom besöksnäringen är ganska okvalificerade vilket gör att ungdomar lätt får jobb inom den här branschen. Det innebär att ungdomar på norra Gotland kan se en framtid i detta. Ett aktivare samhälle gör också att människor mår bättre, vilket gör att hela den kommunala apparaten får lägre social belastning och att Slite på detta sätt även kan bli en förebild i hälsa för lokalbefolkningen. Även äldre arbetare har lättare att ställa om från till exempel stenindustri till besöksindustri.

Strandbyn håller hög klass

Idag finns det nästan 500 bäddar i Slite och räknar vi in närområdet med 25 minuters radie, så når vi närmare 900 bäddar. Strandbyn erbjuder bland det bästa boende man kan hitta i semesterbyar i Sverige.

Växla upp de 50 till 150 miljoner

Om man gav besöksnäringen ungefär samma möjligheter som lantbruket, så skulle Gotland antagligen kunna producera 200–300 nya jobb per år. Om Slite fick vara loket i utvecklingen av norra Gotland och man som i en flerstegsraket satsade 50 miljoner i första omgången, så skulle vi kunna bli en av Sveriges få ishallar med is året runt. Vi skulle också kunna få två nya paddeltennis banor. Vi skulle kunna ha två beachvolleyboll-planer som var uppvärmda året runt.

Café Medusa

Bion skulle kunna graderas upp till en modern liten konferensanläggning. Campingens servicehus skulle kunna totalrenoveras och öppnas upp för badgäster, vilket skulle göra att Slite fick en av Sveriges bästa stränder. Café Medusa med bastun, skulle kunna bli en högklassig restaurang med ett bra spa. Cementa-hallen skulle kunna rustas upp med ny belysning, golv, utrustning plus Gotlands största uppvärmda klättervägg. Någon form av studs- och trapetsland skulle kunna byggas och två heltidssäljare skulle kunna anställas för att sälja norra Gotland.

Jag uppskattar att om Slite fick 50 miljoner, skulle det generera ytterligare investeringar för närmare 150 miljoner i Slite. Och jag vill tro att vi skulle kunna bygga boende som till exempel militären skulle välja, tack vare det attraktiva och aktiva Slite. Militären kommer att växa på ön och om vi bygger 100 ettor och tvåor åt dem, skulle det ge en inflyttning av aktiva människor på norra ön vilket skulle passa hela satsningen som handsken. Då skulle de behöva köra bara 40 minuter för att komma till jobbet på Tofta skjutfält.

Var femte nytt jobb i Sverige kommer inom besöksnäringen

Satsar Region Gotland på Slite så kommer det jobb och centralorten kommer växa när det får ett ben till att stödja sig på. Besöksnäringen är en långsiktig näring som växer varje år, plus att den är personalkrävande med många okvalificerade jobb. Projektet i Slite att jobba mot aktiv sport och fritid har visat sig väldigt lyckat hittills och nu är det dags att lägga i nästa växel.

Grannsämja förstörs lätt av byggplaner

$
0
0

Alla barns lekplats, till minne av Max och Charlie.

En lite för populär lekplats 

Grannar är en del av livskvalitén och viktiga för trivseln. Där vi bor har vi haft en väldigt bra sammanhållning. Alla hälsar på varandra och man stannar och pratar om det mesta. En gång om året har vi bjudit in alla grannar för en grannfest där vi grillar lamm och som mest var vi nästan 140 personer.

För några år sedan när vi grävde för en del byggnation blev det en massa grävmassor över vilka vi anlade en liten pulkabacke av, som sedan fick en rutschkana. Som ett minne av mina killar, som dog i tsunamin, har jag sen byggt en lekpark för traktens barn runt denna kulle vilket varit uppskattat. Denna lekplats har blivit så populär att barnfamiljer från hela ön åker till Brissund för att leka, vilket är mindre populärt hos vissa grannar och här har något gått snett. Sedan två år håller vi på att planlägga vår tomt vilket regionen godkänt men som vissa grannar är helt emot. De bebygger sina tomter men skall inte tillåta mig att bebygga min vilket jag har svårt att förstå.

Alla får tydligen inte bebygga sina tomter

När den blev så populär började min fru att hyra ut picknickkorgar med speciella stekjärn så att gästerna kan grädda pannkakor över öppen eld, vilket snabbt blev en riktig succé.

Pannkakor på G!

Det kan vara så att det blivit så populärt att vår granne som driver ett av Visbys populäraste caféer 2 km bort, har bestämt sig för att pannkakorna skall bort. Han ”vill inte ha några stockholmare i detta område” som han skrek till mig. För han skrek att ”han själv just flyttat hit (från Stockholm) och då vill han inte ha turister runt knuten”. Om han är allergisk mot turister eller om han inte vill ha konkurrens kan få vara en öppen fråga. Han har dock lovat att vi han skall förhindra att det byggs på min tomt oavsett om det är hus eller lekplats. Att han har bebyggt sin tomt och att andra bygger på sina tomter, verkar inte spela något roll. En annan av våra grannar bygger betydligt tätare med fyra stora hus på sin tomt vilket jag tycker är charmigt och tillför energi till området. Jag har svårt att tro att caféägaren har agerat emot detta.

Vårt bygge är en vattendelare

Idag kom en man fram till mig och berättade att några går omkring med en lista och vill ha påskrifter mot våra byggplaner. Mannen var förbannad och emot att vara emot våra planer. Just detta med listor och anmälningar leder sällan till några bra vibbar och någon skön utveckling för ett litet område som detta. När nu protestlistorna finns, brukar det komma anonyma anmälningar ganska omgående och sedan skall pressen tipsas. När den cirkusen är igång brukar det tyvärr vara svårt att hitta tillbaka till en bra grannsämja igen.

Att äga en utsikt över annans mark 

På Gotland är det inte ovanligt att någon köper en fastighet och då får för sig att de kan bestämma över andra fastigheter. Man får lätt för sig att man äger en utsikt och tror att man kan förhindra någon att bygga på sin tomt för att man vill att det skall vara som det alltid har varit. Detta slutar oftast med att i stället för att bygga så att de stör så lite som möjligt så blir det precis tvärt om. Det är inte ovanligt med skrivkunniga grannar som hindrar utvecklingen några år, men det slår ofta tillbaka den dagen som överklagande inte håller längre. Man skyller på diverse ovanliga växter och djur som man i sin iver att förhindra bygget använder som slagträ. Men när det gäller egna förehavanden så är man ofta mindre nogräknad.

Alla blir nedsmetade med sot 

Tyvärr sprider sig detta med överklaganden som en löpeld och det blir snabbt rubriker som slår upp likt eldsvådor från ett tidningspapper. Dessa lågor slocknar lika snabbt som de blossat upp och kvar är bara aska och alla som tar i den blir svarta. Så blir det ofta med grannöverklaganden också. Det slutar med två eller flera parter som inte hälsar eller pratar med varandra och efter mängder av år så vet inte ens familjerna varför de är svarta om händerna. Men svarta är de och det är svårt att tvätta bort.

Plötsligt finns man inte 

I mitt fall så ser jag att några av grannarna som tidigare gladeligen pratade med mig, idag tittar de bort som om jag inte fanns. Det känns lite löjligt men det är väldigt tydligt vilka som är för och vilka som är emot att vi skall bebygga vår tomt med stugor likt de andra fastigheterna i området. Räknar jag på tomt yta kontra byggyta så finns det många fastigheter som är betydligt tätare bebygga än de vi tänkt oss.

Om vi skulle ta och bygga en djurpark? 

Nu gör det inte så mycket att bygget drar ut på tiden då det här med pannkaksträdet är så kul att det gärna får hålla på några år till. Det känns till och med bra att grannen vill fördröja detta då pannkaksträdet är betydligt roligare än att bygga fritidshus. Det är som vanligt att man borde tacka alla de som jobbar emot en för de leder in en på nya spännande vägar. En av grannarna ville ha mer natur och det skulle kunna vara nästa steg på utvecklingen; att bygga hagar på marken så att barnen får träffa djur från bondgården såsom höns, lamm, kor, grisar, änder  m.m. Jag har inte tänkt på att det är en lantbruksfastighet förrän grannarna påminde mig. Mina tjejer är i en ålder där djur är viktiga och de skulle säkerligen vara som en dröm för dem att ha några djur.

Överklagan och anonyma anmälningar 

Ett problem med dessa utdragna planläggningar, som följer när grannar bråkar, är att man inte får bygga något permanent på platsen under tiden som planläggningen pågår. Detta kan ofta spela den arga överklagande i händerna då den som vill bygga ibland drar sig ur efter 3–5 års överklagande. Jag har lärt mig att alltid ha alternativ, då spelar överklagande inte så stor roll. I detta fall har vi byggt allt mobilt, vilket blivit lite dyrare men ännu roligare. Jag lovar att du antagligen inte sett ett utedass som är så fräscht som vårt. Värdet på marken blir sällan mindre värd, då det byggs väldigt lite på ny mark nu för tiden, så tiden jobbar för ägaren.

Tips till Byggnadsnämnden för att behålla grannsämjan 

För några år sedan ville jag att Byggnadsnämnden skulle skicka ut en skrift till alla berörda grannar till nybyggen. En lite bok där grannen som får besked om att det skall byggas uppmanas att inte skriva en överklagan i första hand, då dessa nästan aldrig leder till framgång långsiktigt. Men tar man en fika med grannen och pratar om vad man vill, så kan det hända positiva grejer där den som bygger tar viss hänsyn till grannen, vilket vanligen förbättrar läget radikalt. Nu blev det inte så men det är fortfarande inte försent att Byggnadsnämnden tar den bollen och bifoga en liten bok till bygganmälan.

Vi behöver värna nya spännande entreprenörer 

I vanliga fall är jag väldigt mån om nya spännande entreprenörer som vågar och när vi nu startar två nya caféer i sommar så vore det självklart att ta kontakt med traktens bageri, men under rådande omständigheter blir det inte så, vilket troligen båda parter förlorar på. Det är oftast bara förlorare på sådan här ganska löjliga konflikter som  till slut sotar ner alla inblandade. Till nästa år kommer vi att starta ytterligare caféer vilket gör det hela än mer trist.

Vi skulle bli en samlingspunkt  men blev en vattendelare 

Som en effekt av denna grannkonflikt kom bara en tredjedel av alla grannar på grannfesten förra året, vilket är trist och visar vilken vattendelare lekplatsen blivit. Vi som var på plats hade lika kul som vanligt och hur kul de hade som inte deltog, förtäljer inte historien. Eventuellt kan denna historia lära andra att ta kontakt med din granne och ta ett snack, så lär ni komma längre än med skriftväxling som sällan leder till mer än ännu mer elände. Jag hoppas att de som är missnöjda tar kontakt då jag i dagsläget egentligen bara vet en som med säkerhet är helt emot och skall stoppa allt. Med dialog går det mesta att lösa men då måste människor träffas, annars uppstår inte kärlek.

Trögflytande Fåröblod

Jag själv har Fåröblod i mig och det är ett envist trögflytande blod som aldrig glömmer, vilket jag ständigt jobbar med. Min farfar var något av de envisaste som Gud skapat och pappa min är eventuellt några procent bättre, men är ändå en av de envisaste människor som idag lever på ön. Jag jobbar för att på något sätt förbättra familjetraditionerna med några procent till.

Fåröblodet gör mig envis

Jag hoppas att mina barn har blandats med så stora delar av Monikas skånska och positiva blod, att envisheten halveras. Att vara envis har nog varit en överlevnadsstrategi på Fårö och är för mig en drivkraft likt sex eller pengar. När jag ser en målbild så fokuserar jag likt en målsökande robot och släpper sällan blicken före målet är nått.

Barn skall utmanas med spänning och glädje

Nu är målet att göra pannkaksträdet till en hit dit barn kommer för att röra på sig och släppa telefoner och iPaden. Vi har en generation ungar som behöver stimuleras till aktiviteter där musklerna får jobba så att konditionen kommer åter. På söndagar blir det fotbollsturneringar med killar, tjejer och mixlag. Övriga dagar från vecka 28  blir det olika aktiviteter där lekledare ordnar med stafetter, volleyboll, fotboll, skattjakter mm.

Välkommen till lek lite utöver det vanliga i sommar vid Pannkaksträdet.

Statliga båtar eller inte?

$
0
0

Det pågår en debatt i riksdagen om Gotlandstrafiken ska skötas av statliga båtar eller ej – det är extremt viktigt att vi öbor engagerar oss i den. Dagens upphandlade trafik följer EU-regler som gör att upphandlingen bara får vara för 10 år, vilket gör att nuvarande rederi vill ha fullt betalt för sina båtar på nio år när det normala i branschen är att man skriver av sina fartyg på ca 30 år. Om dagens fartyg kostar 1,5 miljarder per styck, så blir det en kostnad på 500 miljoner per år för tre fartyg i årliga avskrivningar med 9 års avskrivningstid. Med statligt ägda båtar skulle avskrivningen i stället kunna vara 150 miljoner på 30 år. Lite slarvig räknat så skulle kostnaderna kunna gå ner med 350 miljoner vilket är ca 40% av dagens biljettintäkter. Denna ekvation borde ge biljettpriser som är 30–40 % lägre. Då räknar jag även med att lägre priser med automatik ger fler resenärer.

Inför nästa upphandling är det viktigt att vi på Gotland är överens om att vi vill ha statligt ägda båtar som skrivs av på 30 år och att om de sen säljs, så ska restvärdet gå in i potten för Gotlandstrafiken. Att vi på ön inte kan bli helt överens om detta är inte svårt att förstå då ca 1000 gotlänningar är aktieägare i Rederi Gotlandsbolaget AB och dessa personer har familj och släkt så 1/8 kan därmed antas vara emot statligt ägda färjor, då de sannolikt sätter eget vinstintresse före lägsta möjliga pris på resan.

Med statligt ägda färjor så skulle Destination Gotland eller något annat rederi kunna köra trafiken, men det skulle då bli ca 350 miljoner billigare biljetter per år, vilket verkligen borde synas på biljettpriset. Lägre biljettpris innebär att det blir mer resande om det finns plats. Detta är en mycket stor och viktig fråga som jag hoppas kommer att ta plats i den gotländska debatten – kanske kan vi skjuta undan parkeringsproblem och andra jämförelsevis mindre frågor för att lyfta en fråga som verkligen påverkar vår framtid.

Jag tror att en stor del av öns framtida utveckling hänger ihop med att vi får statligt ägda båtar som byts ut ungefär som dagens båtar, efter ca 20 år. Och att driften även i framtiden sköts av privata bolag så som Destination Gotland, Silja Line eller annat bolag som har tillräckligt med resurser. Vi skulle som passagerare inte märka någon skillnad på kvalitén utan bara på lägre priser, då detta upplägg ger betydligt lägre kostnader.

Det Gotland vinner på statliga båtar är:

  1. Att det blir fler som kommer att lägga anbud.
  2. Betydligt lägre biljettpriser.
  3. Att restvärdet kan gå in i en framtida Gotlandstrafiks-pott.
  4. Med lägre priser blir det med automatik fler resenärer vilket gör att besöksnäringen utvecklas och fler jobb uppstår på ön vilket i sin tur ger större skatteintäkter för Region Gotland.

Vi har idag en helt galen situation där turismen skall täcka upp för den olönsamma 9-månaderstrafiken under resten av året. Denna lösning är inte längre möjligt om vi vill utvecklas som övriga Sverige. Turismen är global och den som någonstans överprissätter resor kommer att tappa besökare. På grund av att våra besökare får betala ca 2000 kr mer än vad det borde kosta, så har ön tappat 8% i antalet kommersiella gästnätter samtidigt som snittet ökat med 13 % mellan 2010–2015 i riket.

Gotland är ett av de intressantaste resmålen när man frågar svensken men har tappat 21 % mot genomsnittet. Även om vi landat på genomsnittet så borde vi på ön inte varit nöjda med detta.

Gotland har attraktion och kapacitet att vara en av de hetaste sommardestinationerna och borde ligga betydligt över genomsnittet. Besöksnäringen är den näringen där de framtida jobben kommer att växa på ön, förutsatt att vi inte straffar ut oss med orimliga priser på entrébiljetterna.

Idag vet väldigt många gotlandsresenärer att de betalar ett överpris, som enligt min bedömning ofta landar på ca 2000 kr för mycket för en familj. För att den familjen skall återkomma till ön måste vi på ön leverera mervärden som motsvarar minst 2000 kr jämfört med andra destinationer, annars blir besökaren inte nöjd. Besökare som inte är nöjda återkommer inte och pratar inte väl om besöket.

Politiker, besöksnäringsföretagare och öbor: här krävs det att vi engagerar oss för framtiden. Vi har ungefär ett år att driva denna fråga sedan är det troligen dags att gå till beslut. Om vi tydligt meddelar hur vi vill ha det, så kommer man från staten att lyssna ordentligt.

Pigge Werkelin

 

Naturgalleriet vid pannkaksträdet 

$
0
0

Naturgalleri i ständig förvandling med naturliga effekter

För tolv dagar sedan föddes en ide om ett natur galleri som skulle vara utomhus med ett delvis ekologiskt tänk i jätteformat. Nu var den första idén inte vad som kom ut i andra ändan, utan det blev ännu bättre. Min tanke var att skapa ett utomhusgalleri som inte behövs byggas, värmas upp eller belysas. Samtidigt var tanken att vi skulle utnyttja allt som naturen ställer upp med. Dels att solen lyser med olika kraft varje dag och att den kastar sina strålar från olika håll, olika tider. Det gör att hela fotoutställningen ständigt ändrar karaktär. Det innebär att man kan se den med olika belysning olika tider på dygnet, ibland med ljus rakt framifrån och ibland med ljuset rakt bakifrån som lyser rakt igenom fotot och ger bilden ett annat liv. Jag är ganska övertygad om att detta kommer gälla miljön också, som kommer att växla i färger, växtlighet och ljus m.m. Skulle man ha velat åstadkomma detta med teknik så skulle det blivit väldigt dyrt och även gjort ett visst avtryck miljömässigt.

Tavlor som väger 38 ton

Våra extremt stora och kraftiga ramar är begagnade truckdäck som väger närmare två ton. Vi har tvättat dem och återställt sidorna till något som påminner om det skick de var i som nya. I vårt galleri blir däcksidorna kraftiga ramar som ger bilderna ett fokus speciellt fokus tack vare den runda formen. Vissa av däcken är närmare 2,5 meter i diameter och skulle kosta runt 200 000 kr att köpa.

Jordgubbar i stället för chips och vin

För att hjälpa besökarna hade vi fäst 20 st jätteballonger vid däcken vilka lotsade besökarna. Vi hade även skruvat fast förpackningar med jordgubbar i däcken. Vi bjöd på jordgubbar, pannkakor, jordgubbar,  Trokadero och ännu mer jordgubbar. Alla fick grädda sina egna pannkakor vilket blev en succé. Det innebar att vi fick göra dubbelt så mycket pannkakssmet och grädde som det var tänkt från början. Att laga mat över öppen eld har alltid samlat människor och så även denna kväll.

Succé för en bland besökare

Besökarna blev nästan dubbelt så många som det var anmält vilket var kul och som visar på vilket intresse det var. Här hittade vi långväga gäster från Hollywood så som Malin Åkerman, IT-miljonärer och fastighetsmänniskor, topp-politiker, företagare, förskollärare, pensionärer, skolungdomar och toppmusiker. Det var ensamstående mammor och galna vindsurfing-gubbar samt även en landshövding som kom lite innan. Alla var väldigt imponerade och det var nästan löjligt vilka lovord vi fick. Konsten och pannkakorna samlade denna brokiga skara runt de öppna eldarna. När människor träffas så händer det saker och så var det även denna magiska kväll som inte verkade vilja ta slut.

Väldigt korta ledtider

På bara 12 dagar gick detta unika projekt från tanke till handling och detta tack vare att fotograferna kunde acceptera en kort deadline. Jag tror att snabbt är betydligt bättre än långbänk när det finns någon eller några som har ett tydligt ansvar. Nu har vi skapat något helt unikt som skall stå så här ett år och så får vi se hur detta utvecklas. Vi har gjort minimalt med avtryck i naturen och om ett år har detta troligen inte kostat en enda amper i el då solen gör sitt jobb. Det är otroligt kul att skapa nya saker och gärna av gamla saker. Jag är övertygad om att vi har ett helt unikt galleri som ni kommer få höra mer om i framtiden. Vi har redan nu idéer om vintern och nästa år som skall jobbas med.

Stort tack till alla som varit inblandade!

Jag vill tacka de fyra fotograferna för att de ville delta, hängde på och agerade så snabbt. Så ett jätte tack till: Isabelle Nyroth, Sandra Ruthström, Timmy Skinner och Magnus C Lydahl.

Jag tackar Enbloms grävfirma som arrangerade 38 ton tavlor under två dygn utan att surna till. Grabbarna blev väldigt engagerade och blev snabbt kreativa. När människor har kul och känner engagemang där de gör skillnad då levererar de också.

Tack Monika som supportrar och engagerar sig varje gång det föds en idé. Nu var det hon som städat och rekondat de flesta däcken ihop med sin personal.

Slutligen vill jag med många till rekommenderar dig med flera att besöka utställningen vid flera tillfällen och varför inte ihop med lite fika eller pannkakor? Vi kommer att ha öppet mellan 11–19 dagligen. Dock inte med pannkakor utanför sommarsäsongen.

Går det rekordbra eller rekorddåligt för Gotland?

$
0
0

Den 11 oktober är det besöksnäringsdag och då kommer vi få höra om denna sommar varit rekordbra eller rekorddålig. Att den varit rekordbra för Destination Gotland har de redan sagt, men har detta något med Gotlands utveckling att göra? Följer vi den utveckling som pågår i övriga världen eller lever vi i en egen micro-ekonomi där förra årets siffror är riktmärket? Har vi ambitioner att vara i framkant och ta vara på öns fulla potential eller nöjer vi oss med att inte vara sämre än konkurrenten/grannen?

Gotland går mot strömmen

Ren fakta är att Gotland är ett av få stora besöksmål i Sverige som tappat gästnätter, 2011–2015 backade vi mot snittet i Sverige med nästan  20% vilket är skrämmande dåligt. 2016, med konkurrens på havet, blev vi bäst i riket när det gäller utveckling och 2017 med monopol, har vi backat mot tidigare år igen. Gotland ligger i topp när man frågar svensken vart han vill resa, så vi borde vara bättre. (Siffror från Tillväxtverket)

Varför ökar flyget men inte båten?

Under sommarperioden 2010–2015 så ökade flyget sitt resande med 50% och båten tappade under samma period 1,4%. Varför människor i den ut sträckningen vill flyga och inte åka båt till Gotland har aldrig analyserats. Under den aktuella perioden hade flyget konkurrens medan båten har sitt monopol, vilket kan vara svaret.

Nytt resemönster minskar gästnätterna med ca 1/2 miljon

Tiden 2006–2015 ökade resande med båten i snitt 0,5% per år. På tio år ökade båtresande totalt 5% vilket i sammanhanget är en katastrofalt dålig utveckling. Främst med tanke på att vi de senaste 15 åren har gått igenom en stor reseattitydsförändring där människor över hela världen gör fler men kortare resor. Antagligen har Gotland och de flesta liknande destinationer tappat ett dygn i snitt från ca 5,5 dygn till ca 4,5 under sommaren. Detta innebär att ön tappar över 500000 gästnätter per år. Av dessa beräknas knappt 1/3 vara kommersiella. Förlorare på de nya resemönstren är alla destinationer med begränsad transportkapacitet såsom öar där antalet stolar och bilplatser inte ökar i takt med efterfrågan. Antagligen kan de flesta av oss känna igen detta nya resemönster i vårt eget resande då det blir fler men kortare resor där vi oftast spenderar mer i pengar per dygn.

2016 var bästa året någonsin!

2016 var året då vi fick konkurrens på havet och då ökande flyget ca 9% samt båtarna 11% vilket är mer än dubbelt så mycket som ett rederi klarat på 10 år. 2017 ökade flyget med ytterligare 10%  och då tappade båten ca 3,5% igen. Här finns ett mönster som går igen. Gotland borde så klart ha ökat på havet såsom flyget gjorde även 2017, men nu är det åter monopol i färjetrafiken. Det innebär att vi troligen tappat 10–13 % av alla som ville komma till ön i år, på grund av utebliven konkurrens. I min värld kan det inte bli tydligare än så här vad som verkligen behövs för att kunna utnyttja Gotlands potential och dragningskraft.

Minus 3,5 en negativ trend

Ett minus på 3,5% från Destination Gotland betyder mer i minskad omsättning på Gotland än vad den nya kryssningskajen troligen kommer att kunna kompensera i pengar till ön när den når sin målbild 2020. Så ett minus på 3,5 procent borde vara värt att diskutera ordentligt, inte minst då detta beräknas ge mer till Gotland än vad satsningen på kryssningskajen ger.

Om de varit fortsatt konkurrens och vi följt flygets siffror så borde 2017 troligen ha varit ca 10–13% bättre, vilket motsvarar vad 4 kryssningskajer kommer att ge när vi når målsättningarna med den. Räknat i antalet gästnätter på ön 2017, är tappet ungefär detsamma som de 3,5 % som Destination Gotland tappat. Kneippbyn som är ett stort och stabilt sommarföretag följer också denna negativa trend, med råge till och med.

Minus 3,5 % för Destination Gotland smittar näringen på ön. Tappet på gästnätter håller ungefär samma siffra och ett av våra största turistföretag som Kneippbyn som bygger sin affärsidé på volym har ett liknande tapp.

Resandet till ön med båt står för 85% av resandet så ett tapp på 3,5% i personer märks ordentligt på sista raden för många företagare. Men det kommer inte att synas i Destination Gotlands ekonomiska redovisning då prishöjningen troligen varit betydligt större än så. Vilket även kan vara en förklaring tillsammans med färre stolar och betydligt färre bilplatser för besökare varför vi åter igen tappar antalet färjeresenärer.

Ett minus i resande är ofta ett plus i ekonomin

Ett minus i antal resande för ett monopolföretag är inte alltid dåligt för bolagets ekonomi. Ofta tvärtom faktiskt och det är därför som RyanAir, Norwegian med flera, lyckats förändra tänket på transporter i luften. De gammaldags transportörerna tänker att de med ständig underkapacitet kan hålla högre snittpriser, som även med lägre beläggning ger högre vinster. Detta fungerar bara så länge de kan bibehålla monopolet och är ett föråldrat tänk som bara gynnar bolagen och inte regionerna. De nya lågprisbolagen gör precis tvärtom: med låga priser, hög beläggning och gärna flera turer uppstår vinster för både bolagen och destinationerna.

Kommer detta att diskuteras och analyseras?

Det ska bli intressant att lyssna på vilka slutsatser besöksnäringen drar av de två senaste årens resultat. Flygtrafiken ångar på och utvecklas bättre än snittet och sjötrafiken som igen havererar totalt vad gäller utveckling, när monopol åter råder på Östersjön.

Olika förklaringar till förra årets framgång

Enligt marknadschefen för Inspiration Gotland berodde uppgången 2016 på det idoga varumärkesarbetet. Några ansåg att den berodde på vädret och några trodde på att det berodde på konkurrens på havet. I år verkar det som om varumärkesarbetet och solen fortsatt att slå igenom på det konkurrensutsatta flyget medan de inte påverkar monopolet på havet.

Destination Gotland vill inte lämna ut sina siffror så vi får göra egna beräkningar

Flygets siffror från Swedavia stämmer och likaså antalet gästnätter från Tillväxtverket, däremot är årets siffra på 3,5% uträknad från ett uttalande av Christer Bruzelius då Destination Gotland inte längre förser marknaden med riktiga siffror. Men om vi inte är så noga med decimalerna utan försöker se trenderna, så är dessa ändå väldigt tydliga.

1,5% plus på 11 år med monopol!

Om man vill spetsa till detta lite så har rederiet under sin tid med monopol lyckats öka resandet under sommaren med 5% 2006–2015 och minus 3,5% 2017 vilket blir ett totalt plus 1,5 % på de senaste 11 åren utan konkurrens. Frågan är om denna utveckling verkligen är rekordbra för Gotland eller enbart för aktieägarna i Rederi AB Gotland som redovisar rekordbra resultat år från år?

Lever vi i en världsekonomi eller i en egen Gotlandsekonomi?

Det verkar vara så att vi ibland lever i en egen micro-ekonomi som inte ställer oss i relation till omvärlden utan bara till det lokala. En del företagare mäter bara pengar och tack vare kraftiga prishöjningar blir omsättningen bättre och då är man nöjd. Andra är nöjda när de utvecklas bättre än grannen eller i alla fall inte lika dåligt.

Jag är övertygad om att vi på Gotland kan vara elitserie-mässiga men då måste vi lämna den lokala serien och mäta oss med världen och jobba ihop för Gotlands bästa. Skall det ske så behöver den som är störst gå först och vara en förebild på riktigt.

Pigge, som ser fram emot onsdagen med spänning…

 

Det är tjejerna som kommer förändra Klinte och solkusten

$
0
0

Jag var inbjuden till ett möte med Klintetraktens framtid i söndags och fick berätta lite om att vi vill vara med och ”göra en Slite” i Klintehamn. I Slite har vi varit med och investerat drygt 100 miljoner i Slite Strandby vilket har fungerat som en liten extramotor och vitamininjektion för Slite samhälle. I Slite var det inte så muntert 2014–2015 när ishallen höll på att gå i konkurs, hotellet och även vandrarhemmet skulle bli flyktingförläggning, butiker lade ner m.m. Beläggningen i Slite var ungefär 55% under sommaren och man pratade i väldigt negativa termer. Bostäder var billiga och det fanns en hel del boende till salu.

Idag är det en uppåtspiral där det verkligen händer grejer vilket inte minst syns på bostadspriserna. Skolan som var en av öns sämsta för några år sedan har idag blivit en av öns bästa och i ställer för att föräldrar då försökte flytta elever till andra skolor, så flyttar man nu barnen till Slite.

Här gjorde vi en satsning ihop med regionen och Cementa. Vi inventerade Slite och fick igång nya nätverk tack vare att vi kunde anställa Jonas Henning som drog upp en plan för bygdens turistiska utveckling. Idag har den trista nedåt-spiralen vänts till en positiv uppåt-spiral som gör att de flesta Slitebor är stolta och pratar bra om Slite. Detta ger bra energi och skapar ännu mer positiv uppåt-spiral vilket gör att människor tror på Slite och då händer det grejer: 2017 har Slite haft dubbelt så många sommar-gästnätter och är nu ett resmål dit man vill och inte bara en plats man råkar hamna på. Slite har blivit mycket mer än en industriort, Slite håller på att bli ett centrum för sport och aktiv fritid.

I söndags hade vi ett mycket positivt möte i Björkhaga Strandby med Valla och Joakim som för någon månad sedan tagit över Strandbyn och Björkhaga by. De driver från och med nu ett av öns största hotell med närmare 400 bäddar där de gör en ansiktslyftning och lite kursändring. Båda har sedan länge en vana att fylla destinationer utanför högsäsong. De har flyttat till ön och går nu in med mängder av energi i detta projekt.

På mötet var det tjejerna som satte en positiv ton som säkert kommer att förändra Klinte och visa att orten inte alls är på fallrepet utan tvärtom! Det var girl-power på riktigt med främst Valla (Björkhaga Strandby) och Sanna (Pensionat Warfvsholm) som angav tonen. Jag ser framför mig att om två år kommer båda dessa tjejer vara inblandade när Klinte får pris på Företagardagen. Men för att lyckas behöver de stöd från lokala företagare, bofasta och sommarboende.

Regionens högste tjänsteman hade trots vilodag, en söndag, valt att närvara på mötet och jag är ganska säker på att han som jag gladdes åt den positiva stämning och optimism som präglade mötet. Hoppas att han nu tar med sig den andan hem och ser till att man från regionens sida också är beredda att stötta detta, då det är början på något stort för den här orten på solkusten, som har mycket mer än sina magiska solnedgångar att erbjuda.

Att sätta fart på solkusten med Klinte som nav är troligen inte så svårt, bara alla vill jobba ihop och man gör en tydlig plan. Längs den här kusten finns det förutsättningar som slår det mesta på ön. Bara på Björkhaga finns det stora planer på förändringar och framför allt förlängningar av säsongen. Ihop med Karlsöarna, Visby Golfklubb, Tofta, Warfsholm, fåglar, hästar, konserter, boende m.m. så kommer det hända mycket och det känns som om alla är beredda att både jobba och samarbeta.

Om två år kommer vi att fira i Klinte

Framför allt tror jag att tjejerna på Solkusten kommer göra skillnad på och för Gotland. Ryktena om Klintes död och elände är överdriven. Här finns en anda och vilja som kommer göra Klinte mer levande än någonsin. Kom ihåg dessa rader om två år då det kommer att ha hänt  mängder av positiva saker, vilket bland annat kommer att kunna utläsas  på fastighetspriserna.

En lång bygglovskö kan leda till något gott

$
0
0

Under väldigt lång tid har bygglovskön på Gotland inte fungerat som den borde. Bygglovsenheten har haft en personalomsättning som påminner om hur man byter spelare under en hockeymatch och hållit tider ungefär lika bra som SJ. De som leder byggnadsnämnden brukar minst en gång om året berätta att ”det nu är bättre”, men byggloven håller ännu inte leveranstiderna och vi är många som för länge sedan tappat tron på dessa löften.

Tack vare att vi i min organisation har så många projekt på gång samtidigt, har vi ett inbyggt skydd mot den haltande byråkratin. Andra har varit tvungna att ge upp sina drömmar och åter andra har fått ändra sina affärsidéer som ett resultat av tokiga beslut.

Anders tröttnade, flyttade och började hjälpa fattiga barn

En som definitivt tröttnade på bygglovsbyråkratin och den sega och ologiska beslutsgången är Anders Hellberg. Han och hans fru Prescilla flyttade till Filippinerna på andra sidan jordklotet, öppnade ett hotell och startade en hjälporganisation. Där har de sedan 2011 hjälpt barn och barnfamiljer enligt Hellba-modellen som de kallar HAPFF (Help A Poor Filipino Family).

Hellba-modellen går ut på att de med hjälp av lokala krafter letar efter duktiga ambitiösa barn som har läshuvud men som på grund av familjens dåliga ekonomi måste jobba så mycket att de inte klarar skolan. Paret Hellberg letar via sitt svenska kontaktnät (majoriteten från Gotland) upp faddrar som sätter in några hundralappar i månaden till dessa barn. Anders och hans fru söker upp barnen och deras familjer och gör klart för dem att så länge barnen levererar bra betyg, så fortsätter det att komma pengar till familjen varje månad så att de får mat på bordet. Det innebär alltså att barnen måste plugga efter skolan istället för att jobba.

Det känns bra att vara fadder!

Varje månad skriver barnen brev som via Anders och Prescilla skickas till oss faddrar. De gör hembesök hos dessa barn och deras familjer, de har en jour-kassa där de går in och hjälper anhöriga som t.ex. blivit sjuka och måste ha extra stöd och de kan också bidra med micro-stöd för att hjälpa entreprenörer att komma igång.

Varje år samlar de alla dessa barn till en julmiddag där det blir presenter och mat, vilket vi faddrar brukar skänka en extra slant till. 2014 fick 315 familjer presenter, julmat och ris från HAPFF, julen 2015 var det 420 familjer som fick mat och 2016 blev ett jätterekord på hela 611 familjer. I år ser det ut att bli mat till mer än 1000 familjer. Faddrar betalar 150–400 kr månaden och behöver inte svara på alla brev.

Anders informerar månadsvis om vad som händer och en gång om året har det varit information på Gotland då Anders visar bildspel och berättar. Paret redovisar alla hjälpinsatser som görs på deras Facebook-sida som heter HAPFF (Help A Poor Filipino Family). Gilla den sidan på Facebook så kan ni se vad de gör för insatser!

Totalt har 105 barn fått hjälp och 82 av dem är fortfarande aktiva. Hellba-modellen fungerar och det känns väldigt bra att verkligen få återkoppling på vad hjälpen går till.

Dags för tackbrev och tårta?

Barnen och familjerna som får hjälp av paret Hellberg är definitivt väldigt nöjda och tacksamma mot bygglovshanteringen på Gotland och borde kanske skriva ett tackbrev till byggnadsnämnden och berätta hur mycket bättre deras liv blev tack vare dem?

Anders och Prescilla njuter nog mer av livet på Filippinerna än på Gotland och Anders känner nog att han gör mer nytta där än hemma på ön som ICA-handlare. Vi som blivit faddrar förstår att vår lilla insats verkligen gör skillnad för andra människor. Byggnadsnämnden slipper en missnöjd företagare som slutat gnälla. Man kan konstatera att alla blev vinnare på detta.

Det finns ett ordspråk som säger att det finns inget ont som inte har något gott med sig, vilket vi kan konstatera gäller också för denna historia.

Kanske borde Anders skicka en tårta till Byggnadsnämnden på Gotland och tacka för hjälpen? De var faktiskt de som indirekt fick honom att göra något riktigt viktigt i livet.

Bli fadder enligt Hellba-modellen: det känns mycket bra och varenda krona landar hos de behövande vilket du får återkoppling på. Gå gärna in på Facebook-sidan som heter HAPFF och läs mer om deras verksamhet!


Dag 1 och 2: Dagbok från Chile/Argentina

$
0
0

Jag och Berra Markusson

Det blir sällan som man tänkt sig och här kommer starten på vårt äventyr som verkligen inte verkar bli vad vi tänkt oss.

Dag 1

Jag vaknade dag 1 klockan 5.50 och det berodde antagligen på att vi ligger 4 timmar efter er i Sverige. Eventuellt hänger det också ihop med att jag som alla andra är väldigt förväntansfulla på detta äventyr med Berra i Sydamerika.

Kl 07 var det frukost och sedan avfärd till hojarna kl 08. Tanken var avmarsch på hoj kl 10. Det blev en del strul och vi kom inte iväg förrän 11.32.

Då var det 28 grader varmt och trafiken en söndag i Santiago var lugn och avspänd. Jag tror att det tog ca 1,5 timme att hitta ut ur stan med 13 hojar. Det är ganska krångligt i en storstad med alla rödljus och 13 vilsna och väldigt körsugna grabbar 30–62 år unga.

Vi utrustades med lite större offroad hojar på 600–1200cc. Hojar över 500cc är ganska otympliga utanför grusvägar.

Berra skulle ha en 1200 Triumph och då tog jag en BMW 1200. Jag visste inte hur modellen såg ut, utan visste egentligen bara att det var en riktigt stor maskin. Det visade sig att jag var den enda som tog en hoj med vågräta cylindrar och med racing-däck. Jag tänkte inte på det i början när vi bara körde landsväg men senare blev skillnaden tydlig…

Efter ca 2,5 timme var det dags för tankning. Jag passade på att kolla till kompisarna och ungefär hälften hade glömt att smörja in sig med solkräm. Killarna påminde om röda tomater efter att ha haft solen och fartvinden i ansiktet.

Första dagen skulle vi in vi ett pass på 3186 m.ö.h och där var tempen nere på ca 8 grader. Här kunde man välja på att köra genom en tre km lång tunnel eller att köra på något som man i folkmun kallar ”dödens väg”. Den skall enligt någon lista på nätet vara världens 9:e farligaste väg. Klart att Berra inte kan missa den!!!

En serpentinväg steg upp till 3750 meters höjd. Innan tunneln var det enda vägen och helt livsfarlig. Att köra den på en grushoj är inte speciellt farligt men med racing-däck så blir det lite extra spännande. Jag slog inget hastighetsrekord och det var nog ingen av andra som gjorde heller.

När vi kom upp till toppen var det nollgradigt och blåste ca 10–12 sekundmeter. Huvudvärken hade slagit till på flera av oss och kroppen orkade mycket mindre. När vi påbörjade nedstigningen så blockerade en enormt stor snödriva hela nedfarten. Den var säker 2 meter hög och täckte hela vägen. Berra försökte med tre olika alternativ att hitta en annan nedfart, men det var kört.

Vi fick ta oss ner samma väg som upp. Jag upptäckte då att min MC har låsningsfria bromsar och dessa maskiner är inte gjorda med tanke på sådana här strapatser. Allt blev försenat och frågan var om gränskontrollen var stängd och vad händer då?

Den var öppen men tyvärr tog gränskontrollen ca två timmar vilket gjorde att vi kom väldigt sent till hotellet som serverade middagen 00.23.

Resan från tullen till hotellet tog ca två timmar och det var magiskt med fullmånen som lyste upp bergslandskapet i Argentina som på natten var spöklikt vackert. Vi kunde stå på rätt bra på de asfalterade vägbanorna som hade lite trafik. Dock inte hela vägen, för det kom ett regn som kylde ner oss och hastigheten. Sikten blev mindre och halkan mer påtaglig och detta i kombo med bergskanten som störtade ner många hundra meter gör att alla körde lite lugnare.

Dag 2

Nanu – en slags struts som finns i Chile. By 4028mdk09 (Own work) [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Avfärd ca 09.30 och det första vi möter är en flock vilda hästar. Sedan kom det en fullvuxen struts (Nanu) och sprang framför Berras cykel. Det var bara några meter från att strutsen skulle fått göra sig bekant med ökenräven Marcusson på riktigt. Vet inte vem som skulle fått sista ordet. Den var grymt stor.

Berra hade sagt att det blir mest asfalt och några mindre avstickare på några grusvägar. Dagens etapp på ca 30 mil var väl 25% asfalt, 65% dålig grusväg och 10 % som absolut inte kan klassas som väg och där terrängkörningslagen i Sverige skulle givit dryga böter.

Hastigheten på dessa icke-grusvägar höll sig kring vanlig motorvägsfart och dammet gjorde att man fick koncentrera sig ordentligt i kombination med stora stenar och diverse hål i vägen.

Ett av målen var en intorkad sjö som nu mer var en saltöken. Här var det ”hopp och lek” eller ”klassens roliga timme” – som nog blev två. Det var friåkning med sladd och fri fart. Killarna gillade detta lika mycket som hoj-uthyraren hade ogillat det, om han visste. Jag lyckades nästa få upp min kompis i dubbla motorvägshastigheten. Det fattade 5 km. Detta var resans roligaste minne hittills och vi var helt lyriska.

Någon timma senare tog den tuffa körning ut sin rätt och en av killarna avbröt dagena etapp. 20 minuter senare vurpar en annan kille och vi tror först att något gått av i foten. Men med lite kylspray så klarar han av att köra hem. Vi får se i morgon om han är hel eller ej.

Martin körde punka och blev stående mitt ute i stenöknen i en timma utan kontakt innan följebilen löste situationen. En av killarna missade att det fanns ett vattenhinder och tog det av bara farten, vilket gjorde honom till dagens skitgris.

På hotellet drack vi någon öl och snackade om livet. Detta är den andra delen som jag gillar med den här typen av äventyr: nya vänner och härliga diskussioner!

Vi diskuterar morgondagen då vi skall lämna Argentina via världens högsta gränspassager som ligger på 4870 meters höjd, vilket är sextio meter högre än Europas högsta topp. Jag har varit lite orolig för höjden då det var 14 minusgrader där för några dagar sedan. Detta rimmar absolut inte med mina däck…

Vi har just fått veta att det pågår ett ovanligt sent snöoväder i vårt pass och det är stängt i minst två dygn. Jag är helt säker på att jag inte skall upp på 4800 meter utan dubbdäck och ev syrgas.

Just nu så tittar ovädersmagneten Bertil Markusson på alternativa pass som inte har snö problem. Antagligen blir det ett annat äventyr än det som var tänkt och som blir 60 mil längre.

Berra har nu råkat ut för helt osannolika vädersituationer lite för många gånger för att detta skall vara en slump. Vad har han gjort mot vädergudarna?

God natt från Argentina!

Att resa är att leva och uppleva med risker och möjligheter — om man vill och vågar

$
0
0

I början av resan: Pigg utvilad och nyfiken på vad som skall komma skall.

Tack vare myror i brallan

Genom att våga ge sig iväg på resor så vidgar man vyerna. Resor kan vara så mycket mer än att att kliva på ett plan och resa iväg. Jag gillar diskussioner och att få höra om människors livsresor som oftast är väldigt intressanta. Jag har en god vän i äventyraren Berra Marcusson. Vi båda är rätt oroliga och har allmänt svårt att sitta still. Jag tror att vi båda ansågs vara myror-i-brallan-barn av våra respektive lärare.

Att alltid våga prova nytt

Det känns alltid tryggt att kunna luta mig emot Berra i alla väder och alla världsdelar.

Berra gör årligen ett eller flera olika MC-äventyr i olika länder och världsdelar. Oftast gör han minst ett test varje år med nya resmål vilket alltid är extra spännande. Det skulle varit betydligt lönsammare om han bara gjorde repriser på det han gjort innan, men då blir det inte äventyr på samma sätt. Varken han eller jag är intresserade av att maxa intäkter på bekostnad av spänningen och utvecklingen, vilket är mindre bra för ekonomin men desto bättre för livsglädje och energi.

Dras till extrema oväder och katastrofer

Det blir oftast helt fantastiska äventyr ihop med Berra som är långt bortom de normala säkerhetszoner som t.ex. charterresor innehåller. Detta är äventyr på riktigt som ofta inkluderar tillfällen som fastnar i minnesbanken för alltid. Inte nog med att Berra är ett äventyr i sig, han fungerar även som magnet för extrema oväder och naturkatastrofer. För några år sedan var vi på Island när en vulkan vaknade till och hotade att utlösa en tsunami i det område vi skulle bo på. Jag minns att jag en natt låg i en varm källa och försökte få min lite sargade kropp att vakna till liv. Det var stjärnklart och på min högra sida såg jag norrsken och på min vänstra var det en aktiv vulkan som sprutade eld och lava.

Helt grym utsikt som inte går att återskapa på bild.

Året innan när vi var där så lyckades han pricka i ett av de blötaste event jag varit med om. Veckan innan råkade den gruppen ut för ett enormt snöoväder så att de fick ta skydd i en liten räddningsstuga där de blev fast utan mer mat och dryck än vad de hade i sina små ryggsäckar. Då ovädret inte gav upp fick de kalla på snöräddningen som hämtade dem.

Ett stopp på vägen

Året efter blev det något tropiskt oväder som spolade bort vägar och hus vilket gjorde att den lokala polisen förbjöd dem att passera vissa floder, men eftersom Berras gäng skulle med flyget var det nödvändigt att ta sig förbi en del större och mindre vattendrag vilket fick Berra att bryta mot de lokala rekommendationerna. Så har det varit många gånger och det känns mer som en regel än ett undantag och så blev det även denna gång i Chile. Detta är en del av äventyret ihop med Berra ökenräven Marcusson som gör resorna ännu mer spännande.

Chile ligger löjligt långt bort

Denna gång blev jag tillfrågad ca 9 månader innan resan om jag ville med och jag tackade nog ja på stående fot. Jag vet att jag skrev in Chile/Berra på datumet i min kalender och sen var det inget mer med det. På grund av min något korta skolgång så är jag tvungen att prioritera vad som ska in i mitt lilla huvud och helt klart blev Chile bort-prioriterat som så mycket annat. Så det tog väl 8 månader innan jag tittade på kartan för att se vart det låg. Jag insåg att det inte går att komma så mycket längre bort i världen.

När vi stannade så var det service på hojen, föda (energi) och sömn som gällde. Här en Magnum vilket det gick rätt många så jag gick under glassmannen på resan.

Flygresan var på 19 timmar och jag vet hur det suger musten ur en och därför klassade jag upp min biljett med sovstol och löjligt bra mat och dryck. Att starta ett äventyr av den här digniteten utan bra sömn är en katastrof för mig.

Thomas som gotländsk fotograf

När jag såg vilka som skulle med så var det främst ett namn jag fastnade för och det var Thomas Sandelius som är en duktig förare och fotograf, vilket skulle borga för mängder av fina bilder av vilka jag tänkte låna in några till den här bloggen. Arlanda—San Paolo tog 19 timmar och med fällbara säten blev det en mysig och inte alls tröttsam historia, med löjligt bra mat och service långt över vad man får på de bästa hotellen i världen.

En gotländsk Chilenare

Vid ankomsten till Chile var det en bit över 30 grader vilket alltid känns lite extra i en storstad. Vi hade genomgång på Berras rum där vi presenterades för varandra. Totalt var vi 13 piloter som skulle köra hoj och sedan var det 2,5 personer i följebilen. Det var Berras fru Ulrika som alltid är med och oftast med sonen, eller maskoten, som han blev benämnd.

Vår maskot: Berras och Ulrikas son

Detta är en livstil för paret Marcusson och sånt gillar jag extra mycket. Lokal guide var maskotens förskollärare Paulo Celia som är en spännande chilenare som var tvungen att fly Chile för många år sedan och som numer lever på Gotland. En kille som gillar att njuta på många plan.

Paulos mamma som tog emot 13 knarrar i sin trädgård. Grannarna kollade in detta lite extra.

Paulo bjöd på lokal alkohol och skålade in resan. Dagen gick mest ut på att kolla utrustningen en gång till, varför det såg ut som ett bombnedslag på mitt rum efter 14 minuter.

Dödens väg är en av de tio farligaste

Här kunde man välja på tunnel eller det som var en av de 10 farligaste vägarna i världen. Och Berra valde inte tunneln.

Dag två började tidigt och slutade sent där vi mjukstartade med att ta oss upp en bit över 4000 m via något som döpts till Dödens väg och den skall tydligen finnas på en lista över världens tio farligaste vägar. Men först skulle vi hämta ut våra hojar. Det är alltid ett spännande moment. Dels vilket skick hojarna har i allmänhet och i synnerhet hur just din hoj är. Här var hojarna i allmänhet bättre än vi kunde förvänta oss. Jag var väldigt osäker på vilken hoj modell som var bäst. Vi skulle ha motorcyklar för så vitt olika behov att en mellanmoppe borde vara det bästa.

En liten moppe BMW på 600 cc

En riktigt stor hoj på stranden där den inte trivdes speciellt bra.

Det fanns från 600–1200 cc. Mitt val föll på en BMW 1200 som var tung och stadig med mycket motor. Jag visste att den var antagligen för tung, men det kan vara en utmaning det också. Men framför allt har jag alltid velat prova en sådan stor hoj.

Detta är ett avsnitt från Dödens väg. Tänk er en buss och möte med en lastbil!!

Jag var väldigt nöjd med min hoj och tyckte att jag dragit vinstlotten, ända tills vi skulle ge oss upp på Dödens väg. De första timmarna bestod av bra vägar, oftast asfalt. När vi var uppe ca 3700 m och skulle vi upp på denna väg som ingen jag känner skulle vilja åka buss eller lastbil på. Antagligen skulle de flesta jag känner inte ens satt sig i en jeep. Ett möte på den vägen och sen skulle man nog behöva byta kalsonger. Jag tror inte ens äventyrare som Berra skulle viljat bli sittande i en lastbil på denna slingrande bergsväg, om nu detta kan kallas väg.

Det går att sitta och sova också!

Det var nu som min vinstlott förvandlades till en riktig nitlott. Min hoj var inte bara tyngst och otympligast, det visade sig att det var den enda hojen som inte hade offroad-däck utan den var utrustad med racing-däck som är perfekt för landsväg när det går riktigt snabbt. Kombinationen tyngd, mest hästkrafter och urkassa däck gjorde livet betydligt mer spännande under de ca tre timmar som vi försökte ta oss över passet via Dödens väg.

Högsta punkten på resan ca 4700 m och något i mig ville lite högre. Det bor en konstig gen i mig som ofta envist vill lite till.

När vi väl kom till toppen kände alla av höjden, det blev svårt att andas och huvudvärken kom som ett brev med posten. D.v.s. alla fick inte den, men de flesta. Temperaturen hade sjunkit ca 35 grader och var nu nere på noll när vi stod och beundrade en enormt vacker utsikt. På insidan var jag och troligen många fler rätt svettiga efter moppeturen upp till toppen.

Ett stopp på vägen

När vi skulle ner på andra sidan så låg det en två meter hög snödriva över vägen, vilket gjorde det omöjligt att komma vidare. Efter att Berra, envis som en åsna, försökt att attackera snöhögarna från olika håll fick vi ge upp. Då upptäckte jag att det fanns bara en sak som var värre än att köra uppför denna väg med en för tung hoj med taskiga däck och det var att köra nedför. Om det var spännande uppför så var det lite extra turbo-spännande nedför.

Tullen är värd ett eget kapitel

Ett annat kapitel var hela proceduren att ta sig genom tullen från Chile in i Argentina. Jag tvivlar på att två timmar räckte. Jag förstod inte logiken i detta men det gav jobb åt många människor. Jag trodde då att just denna dag var exceptionellt lång då vi varit igång från 07 och skulle äta middag strax efter midnatt. Men så visade det sig inte vara fallet, då samtliga dagar blev extremt långa och några ännu längre än detta maratonpass.

Treriksröset—Ystad—Stockholm på 7 dagar

De flesta dagarna var vi igång mer än tolv timmar och det behövdes för att klara av en sträcka på 270 mil vilket motsvarar nästan start vid Treriksröset och ned till Ystad och sedan upp till Stockholm igen på en vecka. Detta är en ganska häftig moppetur även för tränade kroppar, vilket min inte var. Av någon outgrundlig anledning drabbades jag, 56 år ung, av gubbvad ca sex veckor innan avresa, så jag fick vila mig i form.

Jag somnade hemma i Paulos mammas trädgård, dit vi var bjudna på fika.

Vaden höll och jag också, om än med hjälp av två omgångar massage som jag lyckades få in i programmet på två av hotellen extremt sent.

Berra undrade om jag varit stridspilot

Saltöken som kändes som en torkad sjö. Fantastiskt underlag med bra grepp i kombination med busiga piloter så blev det riktigt bra och fartfylld åkning med sladd. (ej el-hojar)

Det var så klart mest asfalt och då var jag lite kaxig men när det blev grusvägar så sjönk min kaxighet och när det inte var vägar alls var jag väldigt lågmäld och fokuserad. Vi hittade en saltöken vad nu detta är. Det var i alla fall ett helt underbart underlag där även mina däck fäste och BMW:n trivdes verkligen. Inte minst när den fick ladda på ordentligt och nålen sniffade på 220-sträcket när vi laddade på som mest.

En vanlig sträckning på en av höghöjdsplatåerna där jag och BMW spinner och vi gillar varandra.

Här trivs hojen som bäst med sina däck som är anpassade för just detta underlag.

Detta var en av resans många höjdpunkter där det gick snabbt och med sladd i kurvorna. Här var vi många som testade gränserna ordentligt. Det var då Berra frågade om jag varit stridspilot i något tidigare liv vilket inte är omöjligt, då jag gillar flyg, fart och att ta risker.

Galna naturupplevelser

Det kändes som att man var i Wilda Western rätt ofta.

Naturen skiftade helt otrolig från storstad till kåkstäder, öken, bergsmassiv, höghöjdsplatåer m.m. Färgerna skiftade i turkosa höghöjdssjöar, sandgrå stepp, röda bergspartier, gröna bördiga dalar, gul öken, eldröda solnedgångar och färgkombinationer som jag inte kan sätta ord på.

Kaktusar känns vilket Martin fick erfara som genade igenom en och sen fick plocka taggar ur knäet.

Jag fascinerades av alla kaktusar i alla möjliga storlekar, en del stora som träd och formade som värsta konstutställningen. Att möta vildhästar var inget konstigt, inte heller vilda åsnor. Men när Berra höll på att krocka med en springande struts som sprang ut 10 m framför honom så blev jag mest förvånad och skrattade hjärtligt. Vi mötte lamadjur och mängder av vildhundar där vissa var lite argare än andra på våra moppar.

Detta skall tydligen vara en bild för en kondom tillverkare som vill uppmana oss att använda gummi annars blir det problem.

Hög höjd och sextimmars-regeln

Sex timmar är en gräns för att vistas på höga höjder. Först var det spännande och efter att jag fått kokablad att tugga på och lite njutning i solen, kände jag mig lite kaxig igen. Men allt drog ut på tiden och huvudvärken blev värre, samtidigt som andningen blev jobbigare och jobbigare. Jag är ganska säker på att reaktionsförmågan var nedsatt och därför blev det två olyckor varav en kunde ha slutat riktigt illa. En kille fick lägga omkull hojen då kurvan var skarpare än han tänkt sig. Jag kom som förste man efter honom och såg hur chockad han var.

En av två hojar i kollisionen på ca 4200 m. Det gick bra för både hoj och pilot.

Jag såg också att minst en hoj hade gått över kanten och en annan låg över en annan kant och den chauffören satt fast med foten i hojen och måste ha akut hjälp. Det knöt sig i magen för jag visste ännu inte om det var någon person som gått över kanten eller om det bara var en hoj. När jag fått kontroll över situationen insåg jag att det handlade om smärre personskador och lite större hojskador.

Hojen som rasade ner över kanten så såg den ut när den kom upp igen.

Det här tog tid och det var fortfarande ett par mil av extremt dålig väg, vilket man varnat oss för. Klockan närmade sig sextimmars-gränsen och vi var flera som började bli oroliga och någon föreslog Berra att ett gäng kunde åka före ner, men han var stentydlig: ”Vi åker ihop och håller gruppen intakt”, vilket var klokt.

Ulrika slangar soppa som vilken ligist som helst

När vi äntligen kom ner på normal höjd så började soppan ta slut på de små hojarna. Då visar det sig att Ulrika (den tilltänkta fru Marcusson) är en jävel på att slanga bensin och suger i sig lite av den illasmakande bensinen så att det blir en hävert. Strax efter detta så brakade en hoj ihop, vilket medförde att vi fick en välbehövlig vila i ett helt underbart landskap. Lite skugga, lite chips, lite nötter och varmt vatten räckte för att skapa en feststämning och goa diskussioner om dagens strapats.

Äventyrare behöver också kärlek

Jag tror att det var här jag för första gången började längta efter Monika eller också var det bara en underlig fantasi? Jag tyckte nämligen att ett av bergen påminde om ett kvinnobröst och i samma veva landade tankarna hos frun. Kanske hade det att göra med att den tuffaste delen var avklarad så att jag ville ha lite kärlek? Jag kan tänka mig att kroppen fungerar så, då det finns så många häftiga funktioner som vi inte förstår, men som finns där latent sedan stenåldern.

Prata kroppsspråk med lokal befolkningen

Några lokala hjältar i den lokala baren. Vi hann inte prata så ingående.

När vi åker omkring så här så funkar inte språket och framför allt inte min lite begränsade språkkunskap. Däremot har jag ett väl utvecklat kroppsspråk som alltid fungerar. Jag brukar hälsa på alla jag kan och gör gärna high five när farten tillåter det. Det spelar ingen roll vilken ålder eller kön, det fungerar alltid. Att flörta lite med en kvinna i bil på en motorväg är alltid kul. Man får nästan alltid ett leende tillbaka, om inte hennes man kör och högst ogillar detta vilket snabbt märks. En och annan man ger tumme upp och gillar antagligen hojåkare som på något sätt nästan alla är släkt om man skulle göra en DNA-koll.

Att skapa energi och lite glädje längs vägen

Barn som får provsitta på hojen eller som man bara gör high five med, lyser upp på ett sätt som ger mig energi och skapar glädje. Skall man köra hoj i 10–14 timmar så måste man göra massor av saker för att hålla sig pigg och alert. På motorvägen försöker alla hitta olika körställningar så att man inte får träsmak plus att ryggen måste få lite variation.

På asfalten var det många körställningar för att få räta på ryggen och för att skapa energi.

Jag hittade en lösning så att jag kunde binda fast gasen och slapp då att hålla i styret och kunde styra med kroppen genom att luta åt de håll jag skulle svänga. Jag klarade lite över två mil som längst utan att behöva hålla i styret. Vips så blev det en intern tävling som krävde sin koncentration, vilket även gjorde dessa transportsträckor lite roligare och ryggen lite lyckligare.

Man blir vänner med gemensamma minnen för livet

Vi sov som i lumpen när vi kunde. Och vi kunde somna när som helst och var som helst. Här på den Argentinska sidan i väntan på förhandlingar med den lokala bensinmacksföreståndaren och vad till vilken högst egna kurs han var villig att sälja soppa för. Alternativen var lika många som om man skall ha hoj med sig till Gotland.

Kamratskapen på en sådan hör resa växer sig väldigt stark. Och om man bara tar sig tid och lyssnar mer än man pratar (vilket jag jobbar på) så upptäcker man många spännande människor. Bara detta kapitel borde vara värt en egen blogg och är i sig helt klart en reseanledning. Trist att vi inte hade mer tid ihop, men det var väldigt många timmar i sadeln som knöt ihop oss för livet.

En reseledare som bara ser möjligheter

Resan skulle varit ca 180 mil men blev närmare 270 mil på grund av ett onormalt sent snöoväder i just det pass som vi skulle passera. Vi fick besked att de skulle vara stängt i minst två dygn på grund av ovädret. Sådana här oväder dras som bekant till äventyrare Berra Marcusson. När Berra som vanligt presenterar förändringar så blir det bara bättre på alla fronter. Han har en tendens att se allt från den ljusa sidan vilket är svårt att säga emot. En gång gick han dock för långt när gasen tog slut till gasolköket och han berättade för oss att torrfoder är lite godare kallt. Då ruttnade Timmy, som är en man som inte anser att man skämtar om mat.

Strandbus på hoj med dålig uppslutning

Sista dagen fick vi möjlighet att köra av oss ordentligt på stranden men det var ovanligt lugnt bland chaufförerna. Man kunde märka en viss trötthet av att busa runt på en hoj och en nöjdhet över att alla klarat sig utan skador. Här var BMW:n riktigt dålig, så jag lånade en 600 cc vilket verkligen kändes som en löjligt liten hoj. Jag plågade den ihop med Berra några mil, vilket fick fart på adrenalinet igen. Det var här som Berra hittade en sjöjungfru och en sjökossa. När jag frågade vilken som var vilken fick jag blickar som kunde döda från den soppaslangade kvinnan som tillhör det unika ”Team Berra” som jobbar galet mycket under resan. Tydligen fel kommentar i fel läge.

Här var vi mål efter en tuff dag. Gillade denna staty.

När vi efter ca 280 mil rullade in i San Paolo visade termometern på värmerekord och den var närmare 37 grader kl 17. Jag lovar att det var inte bara jag som kände mig som lite hjälte när vi rullade fram på 13 knarrar längs med paradgatan i stan. Jag hälsade som jag brukar och fick många glada vinkningar tillbaka. Ibland får man bli sin egen lilla hjälte vilket känns bra för egot om inte annat. Det blev nästan lite löjligt när vi var i mål för alla gick runt och kramade om varandra vilket kändes mer än bra.

Gänget i mål och fyllda av segerrus likt efter ett litet VM-guld.

Vi kände oss som segerrusiga pojkar som precis vunnit tv-pucken eller vuxna män som överlevt en stor strapats. Skitiga och svettiga åkte överdelarna av och ölen fram vilket på något sätt hör ihop med klassiska bilder på män som genomfört någon mindre strapats ihop. Men jag kan lova att den ölen var extra extra god.

I mål och då var den här ölen välförtjänt.

Hjältar och blodsbröder

Väl på hotellet var det galamiddag som något läkemedelsföretag arrangerade. Jag blev förstås nyfiken och hamnade snart med ett glas champagne tillsammans med festdeltagarna där min klädsel och kroppsodör skiljde sig betydligt från de övriga. Men på något sätt är en hjälte alltid en hjälte och går hem hos kvinnor trots klädsel och andra avvikelser.

En hjälte är en hjälte. Även när han är svettig och felklädd får han skåla i champagne!

Jag är mer än nöjd att jag hänger med på Berras resor. Att jag är nyfiken och vågar testa nya saker. Jag har lärt mig massor och har ytterligare några nya vänner som jag numer delar hjältestatus med. Jag antar att vi borde träffas på någon tvivelaktig bar och skära oss i armarna och blanda blod så att vi blir blodsbröder (och systrar då Ulrika är som en riktig kille hon också) på riktigt.

En reflektion:

Jag hoppas att många fler vågar ta steget att utmana sig själva och sätta sig själva i första rummet och göra saker som ligger utanför komfortzonen. Det händer så mycket när man vågar och framför allt den dagen man börjar tänja på gränser har man börjat trampa upp en ny stig, vilket bara blir mer och mer spännande. Man måste inte åka till andra sidan jorden utan det går att göra hemma utan att det kostar speciellt mycket. T.ex. att promenera runt ön i etapper, hålla tal eller börja dansa magdans m.m. Gör något nytt och kul, framför allt; gör sådant som du blir fascinerad av även om det ger fjärilar i mage som kan göra dig lite nervös. När den känslan kommer så har du landat rätt. Och gör det gärna med din respektive där ni båda utmanar varandra på alla plan. Skall man ha en bra relation måste man jobba på det varje dag. Så skrek min förra fru till mig för ca 15 år sedan och det gäller fortfarande.

Gott Nytt År och hoppas att just du vågar utmana dig själv för att få ett rikare liv.

Pigge på Kho Lanta i tre månader — för att jag vill och kan.

PS. Tack Thomas Sandelius för att jag fick använda några av dina bilder!

Mot nya äventyr

Hur uppstår ett paradis?

$
0
0

Aldrig mer Kho Lanta

Jag kom till Kholanta första gången för ca 20 år sedan och visste då att hit kommer jag inte att återvända. Det var skitigt, otrevligt och jag gillade inte att det var så många muslimer här. Jämfört med andra delar av Thailand upplevde jag servicen som mycket sämre och hela upplevelsen var en enda stor besvikelse. Om jag inte minns fel åkte vi här ifrån tidigare än beräknat vid detta tillfälle.

Kho Lanta i mitt hjärta

Idag 20 år senare så är det den bästa plats på jorden som jag kan tänka mig att deltidsbo på. Det är nästan lika skitigt längs huvudvägen och det bor lika många muslimer på ön nu som då. Antagligen är det lika svårt att få exakt de man beställt då som nu, men nu är det en del av charmen. Det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra i alla fall, vilket är en ständigt återkommande devis här på Lanta som de flesta här på ön kan skriva under på.

Vad gör Kho Lanta så speciellt?

Varför just Kho Lanta skulle vara ett paradis på jorden är svårt att förklara för dem som inte har varit här, då det inte finns de bästa stränderna här eller de bästa restaurangerna eller de bästa upplevelserna. Jag kan inte rekommendera en enda upplevelse som det är värt att svänga förbi Kho Lanta för, som man inte kan få på andra ställen i Thailand. Som säljare skulle man vilja kunna ta på något såsom de bästa hotellen, fantastisk utflykter till m.m. men det finns inte.

Däremot finns det en gemenskap som är helt unik och som gör att man stannar upp och diskuterar med föräldrar på skolan eller människor som man möter på stranden, volleybollplanen eller på andra ställen. Här har människor tid att vara människor på riktigt. Här vågar man vara nyfiken och det är en del av magin att här vågar de flesta släppa garden och vara nyfikna på riktigt. Sånt leder till spännande diskussioner, mysiga middag eller bara till att spelar ihop i nästa volleybollturnering eller sköna morgonpromenader med nya människor.

Lite kläder är en del av nyckeln

En del av magin ligger i klädseln. D.v.s. att man i stort sätt aldrig klär upp sig utan det är kortbyxor och t-shirt alternativt en klänning som gäller alla vakna timmar på dygnet. Här lever man på stranden eller vid poolen på ett sätt som t.ex. inte finns på Phuket.

Det finns egentligen ingen brottslighet så vi stänger inga dörrar, telefonen ligger kvar i baren eller på stolen när vi spelar volleyboll och det är inget konstigt att 10-åringarna tar en egen taxi in till stan för att äta på restaurang själva. Thailändarna är väldigt vänliga och otroligt barnkära vilket gör det väldigt enkelt att ha barn här. Towe 8 år tillsammans med jämngammal kompis gick själva och åt middag på en restaurang för första gången i deras liv. Detta är en del av livsskolan på Kho Lanta.

Hög klass på skolorna som tar mer ansvar än baskunskap

Skolan eller skolorna har en stor betydelse. För det första är det två skolor som konkurrerar vilket alltid borgar för hög kvalité. Båda skolorna är lika bra men vi började på Sanuk = Glädje (Vi skall ha kul vi skall utvecklas ) och där är vi kvar. I skolorna har man tydliga kärnvärden som Kvalité, Gemenskap och Personlig utveckling och det genomsyrar skolan i allt. Då menar jag inte bara barnen utan även föräldrarna. En gång i veckan är det stor samling och det var idag. Jag blev kvar i lite mer än en timme med andra föräldrar från andra klasser.

Här umgås man inte klassvis utan alla umgås med alla på skolan. Det är inte ovanligt att man bokar familjemiddagar på stranden på skolgården med helt främmande familjer för att man kan och att man är nyfiken. Tack vare klädseln så är vi väldigt likställda och jag får vara med de andra föräldrarna trots att jag nästan alltid är 15-20 år äldre. Jag tror på något sätt att skolornas schyssta inställning mot alla smittar av sig så att reglerna fortsätter att gälla även utanför skolan på något vis. Min åttaåriga tjej kan hänga med killarna i 14-15 års åldern i poolen och det är okej. Hon får vara med när de äldre tjejerna spelar volleyboll och de försöker lära och peppa henne.

Ingen vila, ingen ro; det är ett väldigt aktivt liv på Lanta

Här är man aktiv och det innebär att min dag börjar vid 06.30 för att göra en timmes jobb och stöka av nattens alla mail. Därefter brukar jag avverka minst 1000 m i basängen till kl 08 för kl 08.15 skall jag skjutsa barnen till skolan och då finns det ca 30 min att snacka med rektorn eller andra föräldrar innan tennisen kl 09. I tisdags blev det en uppstart på ett mycket bra entreprenörsmöte kl 10.15-13.45 med 10 andra spännande människor. Därefter var det dax för hämtning i skolan kl 14 då alla slutar samtidigt, vilket är väldigt praktiskt för oss som har fler barn. Därefter var vi och bokade tid för Towe och hennes Thaiboxning. Åter på Bullerbyanläggningen (Slow Down) blev det lite volleyboll och lite bus i poolen med tjejerna. På kvällen blev det en spontan middag med grannen på en ny restaurang. Så här ser dagarna ut med lite variation där jag försöker sno till mig 30 min sovstund mitt på dagen och en eller två timmar på kontoret.

Familjen Isakssons paradis!

Slow Down är resort som är värt sitt eget kapitel. Här lever familjen Isaksson med sina respektive som jobbar och lever i Slow Down-andan. Familjen vill leva med likasinnade och deras stora passion är volleyboll, volleyboll, pingis och tennis i just den ordningen. Volleybollen har olika träningar, för barn, nybörjare, för tjejer och för de som vill gå vidare och är lite bättre. Man har olika turneringar varje vecka. Lördagar är det familjetävlingar med snälla regler. Söndagar tremanna- och mixturneringar, samt onsdagar, med fulla regler och då finns det A- och B-turneringar beroende på hur bra man är.

Mycket seriöst upplagt oftast med 15-25 lag som ställer upp så att det tar närmare 5-6 timmar och alla får spela min 3-4 matcher. Hela anläggningen är som ett Bullerbyn för både vuxna och barn, där man alltid fastnar och snackar med någon om något. Barnen springer in och ut ur husen som om alla bodde hos alla. Det finns en ambition att vilja hjälpa till när det går, som man sällan möter någon annanstans.

Överraskningsfest för MM (mormor monika) som fyller 50+

Monika fyller år den 8/2 och jag skulle göra en överraskningsfest för henne och ville bygga en 80-tals club med lite midsommartema. Jag behövde bara hitta en lämplig lokal till ca femtio gäster, fyra båtar som kunde ta oss från hotellet till en hemlig restaurang, material att binda blomsterkransar med, sill, köttbullar och snaps till en svensk midsommartallrik, after beach-underhållning enligt 80-talsmodellen med ljusanläggning m.m. Jag behövde en DJ som kunde spela 80-tal, en popcornmaskin, ett biljardbord och en galet knäpp lokal samt en trubadur som kunde avsluta kvällen vid strandkanten med mysmusik.

Det var förstås en del mer saker och framför allt fick detta inte komma ut till Monika. På några timmar var grunden lagd och flera av gästerna var engagerade. Idag, dagen innan, så är vi 48 stycken, allt är fixat och Monika vet inget. Vi börjar med Galliano hot shot kl 16 och sedan blir det party på riktigt.



Partyt blev hur lyckat som helst och alla gick in för 80-talet till 100%. Vi blev utslängda från krogen kl 01.30 och då hade vi stretchat kvällen 30 minuter extra.

Vad gör Kho Lanta och Slow Down så unikt?

Slutligen tror jag den unika stämningen hänger på en speciell kultur som uppstår när man samlar människor med liknade intressen som stannar länge på en plats med fokus på att må bra i livet. Personligheterna hängs inte på med kläder utan vi är helt naturliga i lätt sommarklädsel. Här pratar man väldigt lite jobb eller vad någon jobbar med utan det handlar ofta om pågående turnering eller tips på bra restauranger eller annat jordnära som sker i nutid.

Två viktiga pusselbitar är de båda skolorna som jobbar med sina kärnvärden som smittar alla även de som inte har någon koppling till skolorna. Det finns antagligen få svenska kolonier med denna sammanhållning där alla känner sig som naturlig del och där alla är välkomna att delta i Bullerby-livet på Slowdown och Kho Lanta. Här är skrattet sällan långt bort och tävlingsdjävulen finns i de flesta momenten. Prova själv och jag garanterar att du inte blir besviken om du gillar aktiv semester och trivs med svenskar när du åker utomlands.

Pigge som lever sin dröm

Reflektioner efter en stor killes begravning

$
0
0

På något konstigt sätt känns det bra att gå på begravningar. Det är ett tydligt slut där man tar farväl. För min del ger det även tid för reflektioner, jag får perspektiv till livet och döden.

För några dagar sedan var jag på en sorglig men ändå på något sätt en glad begravning med ett bra slut, om nu begravningar kan ha bra slut. Döden är något som vi alla skall möta, vissa, så som mina barn, får möta den allt för tidigt så de knappt hinner prova sina vingar överhuvudtaget. Eller som min fru som var på dagen 20 år yngre än Max, hon dog alldeles för tidigt strax efter att hon fyllt 40. Hon hade väldigt bråttom att leva livet, på något vis kändes det som om hon visste att tiden rann ifrån henne. Med Max Hansson var det lite samma och eventuellt har det att göra med att de var födda samma datum. Hansson har gjort och provat väldigt mycket och om jag förstår döttrarna rätt har han även varit väldigt nära döden ett antal gånger, på grund av sin iver att leva livet.

När det gäller Max skulle jag ljuga om jag påstod att det var en nära vän, för sådana har man oftast bara några stycken. Jag var nog en kille som han oftast gillade (men inte alltid) för att jag vågade gå min egen väg och vågade utmana precis som han gjort. Detta var så klart ömsesidigt, då jag var väldigt imponerad över hans sätt att vara visionär, hans tro på sig själv och hans livsverk. Att våga tänka lite större och utanför ramarna kräver mod, inte minst på en ö! Att sedan gå så långt att man vågar genomföra saker med lite större ambitioner än att vara ledande på Gotland kräver mängder av mod och energi. Om inte jante bryter ner en så hjälper gärna pressen till att trycka ner starka människor på ön. Max hade sina fajter och jag har mina, vilket i båda fallen fått oss att satsa utanför Gotland. Det är sådant som har sett till att jag valt att göra mer och mer av mina nya satsningar utanför ön.

Jag såg en av öns journalister som klätt sig för begravningen och det såg ut som om han var där för att ta farväl. Jag blev faktiskt lite rörd och tänkte att det fanns något mänskligt i detta, men när jag kom hem såg jag att han varit där för att försöka hitta någon egen vinkling som kunde skapa klick. De har helt enkelt bestämt att detta är en kommersiell begravning som säljer på redaktionen. Jag tror i och för sig att Max inte bryr sig, för en av fördelarna med att vara död är att ingen längre kan stöka till något i den värld man då befinner sig i.

Ser man detta lite kommersiellt från en chefredaktörs ögon går det så klart att skapa klick även på en begravning och det är just klick som skapar både hjältar på redaktionen och klirr i kassan. Ev är denna bekräftelse lite extra tydligt för en nätjournalist som direkt får kvitto på vilka nyheter som säljer och vilka som inte skapar så många klick. Det är väl så att vi lite till mans lever i en klickekonomi eller gillavärld där uppskattning kommer omgående. Som tur är så levde inte Hansson i någon klick-, gilla- eller kvartalsekonomi. Han, som många andra entreprenörer, var långsiktig och trodde på att bygga kvalité som innebär att man bygger varumärken som skapar stora värden vilket tar sin tid.

Idag ser man ungdomar som till varje pris skall ha klick/gilla omgående, de kräver ständig belöning, inte minst inom mediavärlden. Detta är en ny värld där hjältar kan glida på sanningar med feta rubriker som inte har någon bärighet och bara skapar frustrerade läsare som inte litar på det skrivna ordet. När man läser löpsedlar och rubriker så tror man ofta att det är första april 365 dagar om året. Detta bygger inte värden, men säljer för stunden. Fokus flyttas från fakta till PR vilket skapar klick och gör den fräcka till hjälte.

Begravningen var väldigt personlig och den var inte sorglig, även om det är sorgligt att ta farväl av en stor grabb som Max. Han är öns största och framgångsrikaste entreprenör någonsin och det kommer att ta lång tid innan någon kommer i närheten av honom. Man kan ha många synpunkter om Hansson men han satsade verkligen på ön och har byggt upp något helt unikt som varit väldigt viktigt för Gotland. Payex har en speciell plats på ön och det är något enastående som en man byggt upp ihop med sin stab av anställda. Jag har ytterst sällan hört någon anställd prata skit om Max eller hans bolag. Många har jämfört Max och Payex med Erik D och hans Rederi AB Gotland, med det är två helt skilda världar som i det mesta är varandras motsatser.

Rederikungen och Kungen av Gotland har helt olika inställningar där både framställs som män som gör saker för ön bästa vilket inte stämmer. Max ville Gotlands bästa på ett riktigt där han till och med efter sin död ser till att bolaget lever vidare på ön, vilket är ett unikt avtal för Gotlands bästa som säkerligen blev till på bekostnad av prislappen. Detta skulle aldrig ske med Rederikungen som alltid har satt bolaget främst, vilket inte är så konstigt då han och hans familj inte lever på ön eller finns som någon naturlig del av näringslivet på Gotland – de har helt enkelt inga riktiga band som knyter dem emotionellt till Gotland.

Max bodde och levde på Gotland vilket på alla vis gjorde honom till en äkta gotlänning. Det var en man av folket som man kunde träffa på ICA eller i baren och ta en bärs med. En kille som kände igen kreti och pleti som han gärna hamnade i diskussioner med. Det var en man med båda fötterna i den gotländska myllan som visste vad som skedde på ön och som kände igen de flesta av sina anställda. En kille som mötte de anställda på jobbet och som alltid var med på personalfester m.m. Jag skulle bli bli väldigt förvånad om vi inte kommer se att Max minne på fler sätt kommer vara inblandad i öns utveckling framöver, trots att han lämnat jordelivet.

Erik D påminner mer om Jesus än om kung då han sällan syns och man pratar ofta om honom med vördnad, samtidigt som han bestämmer det mesta genom att dra i trådar likt Televinkens mamma. På så så sätt påverkar han rederiet och alla som är närstående och på ett eller annat sätt är beroende av rederiet. Detta i sin tur påverkar det Gotländska samhället mer än vad vi kanske förstår. Max byggde upp något genuint som också påverkat de Gotländska samhället som inte funnits utan just honom. Den andra kungen har drivit något som absolut funnits även om han inte funnits. Tyvärr har fokus varit fartygsaffärer och inte att bygga resandevolym. Men där har han varit extremt duktig och genom smarta drag gjort hans bolag mer värt än Payex. Men det finns ingen som helst känsla för öns bästa när de ogenerat alltid jobbar för ägarnas bästa. Vilket oftast är ett kommersiellt bolags uppgift.

Jag skulle faktiskt jämföra rederikungen med en annan kung som för nästan 650 år sedan kom hit i båt och brände ner staden. Vår rederikung har inte bränt ner Visby men genom smarta drag har hans ekonomiska sinne påverkat öns utveckling väldigt negativt. Men vem vet, kanske kommer vi på ön om 650 år se Erik D som en hjälte som såg till att Gotland inte blev överexploaterat, så som andra destinationer som nu seglar förbi Gotland när det gäller att utveckla besöksnäringen.

När man minns någon som dött så blir det väldigt overkligt. Max kom ofta sent till möten. Han var bullrig, viljestark och en som sällan lyssnade utan ofta körde på och gärna slog vad om en bärs. En kille som hade visioner som jag kunde bolla spännande projekt med. När Hansson var i sitt esse spred han skratt, glädje och bra energi och när det var tvärtom så sög han verkligen. Han finns inte längre. Min mamma finns inte sedan ett år och min familj finns inte sedan 12 år. Alla lämnar de tomrum men livet går vidare och jag vet att alla vill att vi fortsätter att leva och ta tillvara på tiden då den är begränsad för alla. Jag vet att tiden läker alla sår. Kanske inte helt och hållet, men man lär sig att leva med detta. Jag hoppas att Max minne skall leva länge som en förebild på den gotländska entreprenörshimlen, att entreprenörer om 10, 20 och 30 år skall minnas honom och ha honom som förebild. Jag hoppas att de tänker: ”Kunde en bondgrabb från Roma bygga ett miljardföretag med över 500 anställda så kan och vågar jag också bygga något.”

Jag vet inte vad Max hade för motto men han levde varje dag och tog för sig av livet. Så vill jag också leva mitt liv och när det är slut skall jag inte ångra något. Jag tror inte att Max ångrade något! Livet är rätt enkelt man föds och man dör och däremellan skall man ha kul och göra lite skillnad.

Gotlandsbåtens historia och framtid

$
0
0

Varför uppstod Gotlandsbåten?

Vi är ett antal entreprenörer inom besöksnäringen som genom åren har följt turismens utveckling i riket och på Gotland lite extra, för att försöka förstå varför Gotland inte utvecklas i den takt ön har potential till.

Vi har kunnat konstatera att resetrenden går mot fler och fler resor per person och år, men antal semesterdagar består. Det innebär att vi stannar kortare och kortare tid på resmålen för att hinna med flera resor. Gotland har tappat ungefär ett dygn på 10–15 år och den trenden verkar hålla i sig. Risken är att vi kommer att tappa ytterligare ett dygn inom 5–10 år. Förlorare på denna trend är öar med begränsade kommunikationer. Däremot är alla andra destinationer vinnare på trenden att antalet resor ökar; besöksnäringen växer så det knakar.

Vårt mål med att starta Gotlandsbåten var helt enkelt att jobba för Gotlands bästa genom att skapa konkurrens och på så sätt få ner priserna och skapa mer kapacitet så att ön kunde utvecklas i takt med övriga riket och vad Gotland har dragningskraft till.

Gotland klarar inte de nya trenderna

Gotland har hittills tappat minst 1 dygn per besökare vilket gör ca 500 000 dygn färre per år eller ca 17 procent av våra gästnätter när vi går från ca 5,9 till ca 4,9 gästnätter i snitt per besökare. Detta gäller inte bara lokalt på ön, utan det är en global trend som bara går snabbare och snabbare. Denna trend innebär att den logistiska kapaciteten måste öka med ca 17 procent för att Gotland ska kunna hålla jämna steg med den historiska trenderna, annars tappar ön gästnätter. Detta är en av de kritiska faktorer vi identifierat som gör att Gotland inte utvecklas i proportion till öns attraktionskraft.

Det är i första hand kapaciteten för bildäck som måste förbättras men även kapacitet för passagerare på helger och intensiva resdagar. Ofta vill kunder resa på just en av de hårt belastade resdagarna och när det inte går missar vi besökare till ön.

Vad innehåller nyckeltalen?

När media och besöksnäring jobbar med nyckeltal anger ett av de viktigaste nyckeltalen hur många som reser med flyg och båt. Om det kommer ca 500000 besökare som stannar 5,9 nätter eller 4,9 nätter så är det en jättestor skillnad. Hittills har vi tappat ca ett dygn på ca 10–15 år vilket är det samma som ca 1/2 miljon gästnätter, som omräknat till gäster som stannar 4,9 dygn motsvarar 102 000 besökare. Trenden håller i sig och utvecklingen går bara snabbare och snabbare, så om 7–10 år kan vi ha tappat ytterligare ett dygn som måste kompenseras genom ökad kapacitet.

En annan tråkig trend är att det 2017 var rekord för rederiet i antalet passagerare som bara stannar över dagen och ger noll övernattningar. En bra trend för Rederi Gotland AB, men betydligt sämre för besöksnäringen. Detta är en av många siffror som borde redovisas öppet, så att fler förstår hur de viktiga gästnätterna per passagerare går ner på ön.

Gotlands eller bolagets bästa, det är frågan?

Många pratar om att jobba för Gotlands bästa och det hör man ofta från färjerederiet. Men när vi försökt förstå vad de menar så är ägardirektiven väldigt tydliga: rederiet skall jobba för bolagets bästa och tjäna så mycket pengar som möjligt till ägarna. Detta är helt naturligt för ett affärsmässigt bolag. Det där pratet om ”Gotlands bästa” är lätt att uppfatta som floskler som de slänger sig med för att göra det lite enklare när de skall representera bolaget på den gotländska hemmamarknaden. Färjerederiets kapacitet tillsammans med flygbolagens styr helt utvecklingen eller icke-utvecklingen på ön. När marknaden inte har någon tillväxt i gästnätter tappar ön kunder till samtliga som har sin inkomst från besökare, inte bara boenden.

Går det att samarbeta när vi måste slåss om samma kund?

Att samarbeta i en dalande marknad med ett växande utbud innebär att vi måste acceptera minskad lönsamhet. Här finns grundproblemet: det kan vara svårt att motivera samarbete samtidigt som vi ser att marknaden krymper. Ingen vill tappa i omsättning, så vi måste alltså slåss på en krympande marknad mot dem som vi skall samarbeta med för att överleva.

Det finns stora motsättningar i detta samtidigt som marknaden i världen ökar, men till vår frustration inte på Gotland för här finns för lite transportkapacitet. Besöksnäringens största utmaning är att den största transportören, som står för nästan 90 procent av resandet, inte vill maximera resandet utan i stället prioriterar maximal vinst.

En näring under ständig utveckling, men hänger vi med?

Gotland har under ca 10–15  år gått från att gästen stannar ca 5,9 nätter i snitt till ca 4,9 nätter, vilket innebär att Gotland tappat nästan 1/2 miljon gästnätter eller närmare 1/2 miljard i omsättning – om vi räknar lågt med att Gotland tjänar 800 kr per gästnatt. (I själva verket tjänar Sverige fem gånger mer på varje turist enligt Tillväxtverket).

Uppsidan är att betalningsviljan har ökat betydligt och priserna på det mesta har säkert ökat närmare 40–50% samtidigt som konsumtionen har ökat betydligt per person och dygn under de senaste 15 åren. Därför har inte tappet på ca 17% i gästnätter märkts så mycket hos näringsidkarna på ön utan tvärtom, då det kommer in lika mycket eller oftast lite mer i kronor. Men om transportkapaciteten hängt med marknadens behov de senaste tio åren, så skulle företagen inom branschen uppskattningsvis haft mellan 20–40% mer i kassan per företag idag, vilket skulle fått näringen att blomstra och vi skulle ha skapat flera hundra nya arbetstillfällen på ön. (Tillväxtverket räknar med en årsanställning per ca 400 övernattningar.)

Resandet med båt till ön har under 2006–2015 ökat i snitt med 1/2 procent per år, vilket är klart under snittet i världen och i riket. Turism är en av de snabbast växande industrierna men av det ser vi inte mycket på Gotland, där turismen stått och stampat de sista 10 åren, trots att vi är en av de destinationer som flest svenskar vill besöka sommartid.

Kapacitet är en nyckelfaktor

Den uteblivna kapacitetsökningen kostar ca 300 miljoner per år

Vi hävdar att Gotland inte klarat att nå upp till den nationella utvecklingskurvan när det gäller attraktiva besöksdestinationer på grund av logistikproblem under väldigt lång tid. Den frågan borde våra lokalpolitiker och rikspolitiker ha prioriterat när upphandlingen gjordes för (2017–2026) Gotlandstrafiken.

Delvis har de försökt att öka kapaciteten genom att Destination Gotland skulle sätta in tre stora fartyg, vilket skulle ha ökat bildäckskapaciteten med över 20%, men passagerarkapaciteten betydligt mindre. Då bildäck är den trångaste sektorn så skulle de nya båtarna redan 2017 ha givit oss en kapacitetsökning som skulle varit större än den som Gotlandsbåten tillförde 2016. Men ännu har vi inte sett till denna tredje båt. Nu verkar det som om vi inte heller får tre stora båtar till sommaren 2018, vilket gör att näringen tappar omsättning på ca 300 miljoner i år – igen.

Tillgänglig kapacitet styr utvecklingen

Vi hävdar även att det i princip står gäster och väntar både på flygplatser och i hamnar, bara det går båtar när besökarna vill resa till konkurrensutsatta priser. Detta ville vi bevisa med Gotlandsbåten som 2016 tillskapade närmare 150 000 nya stolar till ön och fick över 70 000 nya besökare som åkte till Gotland. Därmed ökade resandet med båt totalt med 11% under sommaren och ökningen var ungefär den samma för flyget, som årligen sätter in mer kapacitet.

Vår teori stämde 2016 och det blev ännu tydligare 2017 när flyget fortsatte att öka kapaciteten och båttrafiken drog ner på sin kapacitet under sommaren. Flyget ökade då ungefär som båt och flyg gjorde 2016 med ca 10%, medan båttrafiken gjorde ett av sitt största tapp på mer än 20 år när vi jämför utfallet med föregående år. Med fortsatt ökad båtkapacitet skulle även båttrafiken kunnat öka med 5–10% 2017, i stället för det tapp som nu blev. Antagligen saknade vi ca 10 % fler resenärer med båt 2017 på grund av utebliven konkurrens.

Utan incitament ingen utveckling

Uppdraget från ägarna till ledningen i Rederi AB Gotland är inte att jobba för Gotlands bästa, utan för aktieägarnas bästa och det är inget konstigt med detta. Det är själva idén med att satsa pengar i ett aktiebolag att man får maximal avkastning.

I och med att det inte finns konkurrens så har det inte funnits något riktigt incitament för det befintliga rederiet att sätta in fler båtar. Med facit i hand kan vi se att rederiet i vissa fall gjort tvärtom och i stället dragit ner på antalet turer samtidigt som de försökt att få ungefär lika många att resa till lite högre priser.

Detta har varit ett historiskt vinnande koncept under förutsättning att de kan bibehålla monopolet. Det är en trend vi känner igen från bland annat flygbranschen, där monopolisten gärna flyger något färre passagerare med betydligt färre flighter, men med högre snittbeläggning. I princip kan de då ta ut högre snittpriser per person, samtidigt som bolaget får betydligt lägre kostnader med färre flygningar – vilket ger ett bättre resultat för bolaget helt i linje med ägarnas direktiv.

Detta tänk gynnar aktieägarna i bolaget men är oftast en katastrof för näringslivet på orten. En liknande affärsmodell inom flyget har öppnat upp för bolag som Ryan Air, Easy Jet, Gotlandsflyg m.fl. som är utstuderade lågprisbolag. Dessa bolag flyger så ofta som möjligt och använder sin kapacitet maximalt, och gärna lite till. De sänker snittpriserna med i många fall mer än 50% och fyller planen från 60% till upp emot 90% per tur. Detta ger resultat både för flygbolagen och destinationerna, samtidigt som det ligger i tiden att resa mer och stanna kortare tid.

Priset är en annan nyckelfaktor

Vem tar risken med fler fartyg?

Det finns inget riktigt incitament för den som driver båttrafiken i en monopolsituation till Gotland. Om dagens rederi skulle välja den andra vägen, d.v.s. lågprismodellen med fler resenärer, i stället för dagens högprismodell, skulle det innebära fler båtar och fler besättningar till ett betydligt lägre snittpris, vilket för ledningen innebär högre risk och risk gillar man inte som kapitalist. Därför är det ytterst viktigt för dem att bibehålla monopolet, vilket nestorn Erik D varit tydlig med att de ska. För övrigt finns det få, om ens något bolag, som lyckats ställa om från högkostnadsbolag till lågkostnadsbolag. Stora gamla bolag har kulturer som helt enkelt är väldigt tröga att styra om.

Vill tjäna lika mycket år från år

Dagens rederi har årligen tjänat betydligt mer pengar än vad som är praxis i rederibranschen och det vill de såklart fortsätta att göra år från år. Om vi tittar på vad rederiet egentligen tjänar på trafiken är det mer än dubbelt så mycket som en motsvarande konkurrensutsatt linje tjänar. Enligt våra beräkningar är det närmare 100 miljoner för mycket per år, vilket är pengar som de tar ut av besökarna genom allt för höga biljettpriser. Lägre biljettpriser ger med automatik fler resenärer, precis som högre ger färre – det är enkel matematik som hela lågprisflyget bygger sina affärsidé på. Låga kostnader och effektiv organisation ger lägre priser, vilket ger fler passagerare.

Lägre biljettpris gynnar hela näringen på ön

Räknar vi baklänges på hur det skulle bli om vi minskade det totala antalet besökares biljettpris med ca 90 miljoner, så skulle vi kunna sänka biljettpriset för varje turist med ca 25–35%. En prissänkning i den storleksordningen och en samtidig ökning av kapacitet med minst 20%, skulle ge en ökning av antalet turister med ca 20–30% efter tre år.

Antagligen skulle detta efter tre år innebära mellan 20–30% mer i kassan för de flesta bolagen på ön, vilket skulle motsvara en omsättningsökning som landar på närmare 700 miljoner efter tre år. Med denna trend skulle omsättningsökningen på Gotland närma sig en miljard inom fem år, vilket skulle göra målsättningen att vi ska bli 10 000 fler gotlänningar rimlig.

Enda utvägen är konkurrens

Ett konkurrerande rederi tar oss mot 10 000 nya öbor

Ställer man 700 miljoner i ökad årsomsättning till kryssningskajens ökning om ca 15 miljoner i år och ca 20–25 miljoner när den når sitt mål, så är det en viss skillnad. Med tanke på att den satsningen kostar närmare 300 miljoner och skall betala sig på 20 år, skulle jämförelsevis en satsning på ett ett konkurrerande rederi betala sig på mindre än fem år. Besöksnäringen skulle därmed kunna bli öns viktigaste näring och den enda näringen som kan växa 50% på några år.

Varför ställer då inte dagens rederi om sitt bolag till att bli ett lågprisbolag? Dagens styrelse ser att detta skulle vara allt för riskabelt och rederiet skulle troligen tjäna obetydligt mer pengar på att ändra strategi, men med en mycket större risk. Därför kommer inga företag varken på sjön eller i luften som har monopol att ändra affärsmodell. Enda möjligheten är att skapa konkurrens och på så sätt tvinga fram en förändring.

Exakt den här situationen uppstod år 2000 när Skyways köpte upp sin konkurrent Flying Enterprise. Skyways drog ner på turerna och höjde priserna samtidigt som ledningen förklarade att ingen kunde driva flygtrafiken så effektivt och billigt som de gjorde. De förklarade att kabinfaktorn på strax över 60% var så effektiv som någon kunde vara på grund av väldigt många dåliga avgångar. Dagens rederi ligger på ungefär samma ”kabinfaktor” och det finns många fler likheter.

Ett nytt rederi kräver tre säsonger innan det levererar

Enligt våra beräkningar tar det tre säsonger att få ett rederi lönsamt, men för Gotland som destination är mer kapacitet lönsamt från dag ett. Med det vi vet idag skulle ett nytt rederi backa ca 40 miljoner år ett och ca 20 miljoner år två och göra ett nollresultat år tre. Sett till förväntad omsättning skulle detta ge ca 400 miljoner mer till Gotland år ett, närmare 600 miljoner år två och runt 700 miljoner år tre. En sak som vi inte riktigt förstod när vi startade detta var att större delen av denna omsättningsökning landade på landsbygden, vilket gör detta till ett stort landsbygdsprojekt, om inte det största. Visby är den del som först fylls med besökare och när det blir fullt där trycks besökarna vidare ut över ön, vilket märktes med all tydlighet 2016 när Gotland slog alla tidigare rekord.

Varför lyckades inte Gotlandsbåten hela vägen?

Svaret är enkelt: vi hade för lite kapital, vi skulle ha behövt hålla ett snittpris som var ca 90 kr högre, vi skulle behövt lite mer lojalitet från näringslivet och en annan strategi när rederiet agerade som de gjorde med bland annat prissänkningar på närmare 50% på turer som gick mot våra avgångar. Vi redde ut 2016 men där gick de pengar åt som skulle ha använts för att täcka förluster 2017 och 2018. Vi skulle ha behövt fylla på kassan med ytterligare 25–30 miljoner samtidigt som vi hade ca 12 miljoner inlåsta hos vår grekiska redare plus ev straff avgift.  Nu hade vi pant i båten, men när den såldes på exekutiv auktion i stället för till högstbjudande så blev priset betydligt lägre och eftersom vi inte var en prioriterad fordringsägare fick vi ingenting.

Rederiet som vi skulle konkurrera med sänkte sina priser på de båtar som gick ungefär samma tider som vår, med upp till 50% vilket var 20–30% mer än vad vi räknat med. Samtidigt som de gjorde sin starkaste PR-kampanj någonsin.

Om Gotlandsbåten fått fäste skulle övervinsterna krympt

Denna ovanligt stora satsning som Rederi AB Gotland gjorde 2016, gjordes för att säkra monopolet och bolagets affärsidé. De satsade på marknadsföring som troligen snudd på dubblerades mot åren innan och prisutspel som de aldrig tidigare gjort.

Om Gotlandsbåten skulle fått fäste så hade det direkt påverkat ägarnas vinster negativt med ca 50 miljoner per år, vilket skulle innebära minskade vinster under kontraktstiden med totalt  500 miljoner (avser åren 2017–2026). Ovanpå detta så fick Rederi AB Gotland ca 25 miljoner i ersättning av staten, en summa som stod i proportion till hur många som åkte med oss. Detta spelade inte någon roll för utgången för Gotlandsbåten, men det kändes som ett slag i ansiktet att vi som ville utveckla ön inte fick något och den part som i princip vill att det skall vara som det alltid varit, blev belönad.

Det vi gjorde var egentligen omöjligt

Tillsammans med ca 180 stora och små ägare och en helt fantastisk personalstyrka lyckades vi få igång ett rederi på rekordtid med allt vad det krävs, som körde alla sina turer utan större problem utåt. Tack vare att alla inblandade gjorde mer än vad man kan begära, lyckades vi lösa det mesta utan att passagerna kom i kläm.

  • Vi lyckades få igång trafiken på Västervik som legat nere i decennier.
  • Vi lyckades få fram en båt som klarade att köra till ön rekordsnabbt: under två timmar!
  • Vi lyckades få den statligt stödda konkurrenten att tagga upp och få det bästa betyg någonsin av sina passagerare för servicen ombord.
  • Vi lyckades få samma rederi att öka sin marknadsföring kraftigt.
  • Vi lyckades även få dem att ändra sina turlistor och öka sin kapacitet med ytterligare en båt.
  • Vi lyckades för första gången få det statligt stödda rederiet att sänka sina priser med så mycket som 50% på många turer.
  • Vi lyckades öka resandet med 11% vilket är ca 20 gånger så mycket som ökningen varit i snitt de tio senaste åren med statligt stött monopol.
  • Vi lyckades leverera en produkt som enligt många var minst lika bra och ofta till och med bättre än konkurrenten som varit i branschen i över hundra år.

Jag skulle vilja sammanfatta detta med att vi lyckades göra något som egentligen inte var möjligt men som var och är nödvändigt för öns utveckling. Här bevisade vi att Gotland har så mycket potential som begränsas av starka ekonomiska intressen i kombination med monopol.

Västervik fick sin trafik

Tack vare Gotlandsbåten har nu Västervik trafik till Gotland igen, efter mer än 20 år utan och Gotland har fått sin tredje hamn, vilket garanterat aldrig blivit av om inte Gotlandsbåten tagit initiativet till detta. Här var Västervik exemplariska i att jobba för utvecklingen med Harald Hjalmarsson i spetsen.

Vad sker framåt?

Att få igång Gotlandsbåten med samma gäng går inte och ägarna ville inte skjuta till de ca 25 miljoner som krävdes för att köra vidare 2017. En omstart nu skulle kräva det tredubbla i pengar idag. Vi från styrelsen anser därför att bolaget skall likvideras d.v.s. vi lägger ner det. Bolaget har inga skulder och en liten kassa.

Från styrelsen anser vi att det arbete som gjorts har bevisat att öns utveckling hänger ihop med främst kapacitet och i många fall även prisbild. Politikerna har bestämt att dagens prisbild har ett pristak för frakt och gotlänningar. För detta betalar staten ca 5 miljarder under en tioårsperiod. Om uppdragstagaren (rederiet) inte anser att de får ihop sin ekonomi för att åretrunt-trafiken är olönsam, så får dagens rederi höja priset för besökare hur mycket de vill.

Politikerna har i princip bestämt att det är sommarbesökarna som under 2 månader skall finansiera 10 månader med olönsam höst, vinter och vårtrafik.

Detta gör att rederiet kan känna sig ganska trygga, men vi i besöksnäringen är helt utlämnade åt vad rederiägarna vill och hur de kommer att prissätta. Om rederiet fortsätter att sätta sina vinster före Gotlands bästa, så blir entrébiljetten till ön inte konkurrenskraftig jämfört med andra destinationer. Besökare till ön får i princip en extra avgift mot att välja andra destinationer vilket sätter sina spår.

Vilka krav har vi rätt ställa på Staten?

De krav som ställs i anbudsunderlaget, bör stämmas av med Gotlands företrädare. Statens intresse och skyldighet ligger ju i att sörja för en marknadsmässigt rimlig transportlösning för Gotlands Näringsliv och till den mest rimliga lösningen, ekonomiskt, för Staten.

Senast kraven ställdes (2016) samarbetade vi med ett konkurrerande statligt rederi från Skottland, som erbjöd tre moderna systerfartyg till en kostnad som låg 1 miljard lägre än nuvarande rederi och med en väsentligt högre kapacitet. Dessa båtar skulle byggas enbart för Gotlandstrafiken och var tänkta att tas i drift inför starten 2017.

Lite nytt tänk finns hos t.ex. Bornholm, som har en positiv besökstrend via båt och med staten som hälftenägare… Tätare samarbete mellan olika staters uppdragsgivare vore önskvärt även för oss, för att få allra bästa avtal till stånd.

Gotland måste få statligt ägda båtar då det idag är rederiet som skriver av sina båtar vart tionde år trots att värdet finns kvar med närmare 70-80%. Det innebär att Gotlandstrafiken belastas med extra kostnader som motsvarar prissänkningar med ca 1/3 för våra besökare. Det innebär att ägarna av fartygen växlar ut närmare 100 000 miljoner för mycket varje år när det inte är staten som äger fartygen.

Vad händer med två nya båtar,
blir det en extra kostnad med 300 miljoner per år?

Det kan inte vara rimligt att Rederi AB Gotland skriver av fartygen under en anbudsperiod, då vi ju vet att fartygens värde efter avtalsperioden är kanske 65–80% av det de en gång kostade, vilket betyder ca 30% högre biljettpriser för våra besökare.

Som exempel: idag skriver rederiet av sina båtar på mindre än tio år och alla båtar borde idag vara helt avskrivna. Det innebär att om Destination Gotland tar in en av sina nya båtar som sägs kosta 1,5 miljarder, så blir det en extra kostnad på mer än 150 miljoner per år under tio år och tar de in två båtar så blir den kostnaden 300 miljoner extra, vilket skulle vara förödande för biljettpriserna. Sedan skall hela den okontrollerade kostnadsutvecklingen läggas på priset. Med ökade priser blir det med automatik färre resenärer.

Det riktigt tokiga är att ingen diskuterar detta eller har gjort en riskanalys av detta scenario där priserna skulle kunna öka med över 30–50% för besökarna!

Sommaren 2018 kan bli en
rekordsommar om rederiet levererar det de lovat

När rederiet och staten skrev avtalet så var det meningen att vi skulle få tre stora färjor och de flesta av oss trodde att det skulle komma en ny båt till säsongen  2017, ännu en ny båt till sommaren 2018 och att de dessutom skulle modernisera en av dagens stora båtar som nu har ca 15 år på nacken. Detta skulle ha inneburit en möjlig kapacitetsökning som var ca dubbelt så stor som den vi satte in med Gotlandsbåten.

Från rederiets sida gick de ut med att båt nummer ett skulle anlända under 2017 och när detta inte skedde fick vi samarbetspartners på ön inget brev som förklarade något om detta, utan något kryptiskt valde åldersmannen Erik D att gå ut via sin vän och chefredaktör för att berätta att ”båten är försenad och skall komma först i april i stället”. Några dagar senare meddelar VD att de kommer trafikera Västervik med en liten båt, vilket innebär att vi skall få tre stora och en liten båt till sommaren 2018 – enligt det statliga avtalet och VD:s löfte.

Några dagar senare uppstod en förvirrad situation där rederiet påstod att det i avtalet med staten står att de skall köra med tre stora båtar under perioden, men att det inte har angivits från när? Det innebär i princip att de kan köra med sina gamla avskrivna båtar i flera år och sätta in de nya båtarna först när det känns okej för dem.

Därmed uppstår en mycket konstig situation där staten och rederiet gör upp affärer som påverkar hela ön mer än något annat och ingen, absolut ingen, går in och tar strid om detta. Rederiet har ingen som helst dialog med sina samarbetspartners utan väljer att kommunicera detta via media på de sätt som media väljer att rapportera. Det är inte acceptabelt.

Låt oss bilda ett non profit-bolag!

Näringen måste kunna ställa krav på transportörerna

Vi anser att vi måste skapa ett non profit-bolag (Gotlands Bästa) som jobbar för att skapa en möjlighet att påverka kommunikationerna till och på ön. Vi måste ställa krav på transportörerna och jobba för att det ska finnas konkurrens. Alla transportörer är beroende av att det finns boende och reseanledningar. Ingen åker till Gotland för att få resa med SAS, BRA eller DG, utan man reser med dem för att komma till just Gotland.

Blir vi tillräckligt starka måste transportörerna lyssna på oss och gör de inte det får vi starta nya rederier eller flygbolag. Ingen åker till Gotland utan att ha en bädd och om bäddarna styrs upp till vissa transportörer, så kommer utvecklingen. De som äger bäddarna kan styra kundens val av transportlösning.

När ett statligt finansierat rederi vinner upphandlingen om färjetrafiken, måste vi kunna ställa krav på att få insyn i deras planer för kapacitet och prissättning.

Besöksnäringen är idag helt avhängig av vilka kortsiktiga beslut som fattas av ett bolag som inte har samma målbild som besöksnäringen på Gotland har. Vill det sig riktigt illa kan finansiärer vägra att låna ut pengar till nya projekt om det bara finns en liten, liten möjlighet att kostnadsbilden för att resa hit riskerar att öka med närmare 50% inom några år. Alla som sysslar med affärer vill minska riskerna och det måste vara ett mål inom besöksnäringen att klargöra spelreglerna för de närmaste fem till tio åren.

Jobba fram en realistisk bild som visar
vart vi borde vara och vart vi vill vara om 5 och 10 år

Styrelsen föreslår därför att vi lägger ner Gotlandsbåten och att vi startar upp en stiftelse/non profit-bolag, som kan ena boendeanläggningar och andra företag inom besöksnäringen. Detta bolag ska jobba med logistikfrågor till och från ön samt på ön.

Vi borde göra en utredning som ger en bild av hur Gotland kunde ha sett ut med konkurrens likt den vi fick med flyget, hur Gotland stått sig i konkurrensen med  andra destinationer i Europa, hur en målsättning bör se ut för en tioårsperiod och vad detta skulle betyda för Gotland. Eventuellt kommer grundplåten från Gotlandsbåtens ägare och sedan borde vi fylla på med ytterligare pengar och ägare. Utredningen borde ha ett handlingsprogram klart till årskiftet för hur vi skall jobba framöver med utveckling av besöksnäringen.

En stark grupp som kan ställa krav
på transportörerna och även hjälpa dem

Ett förslag är även att vi i detta bolag (Namnförslag: För Gotlands Bästa) samlar företag inom besöksnäringen som inte är inblandade i transportnäringen, eftersom transportnäringen ska vara våra motpart och samarbetspartner. Vi skall genom att hålla ihop kunna ställa krav om bättre information, långsiktiga mål, och en betydligt bättre utveckling av besöksnäringen.

Moraliska avtal skall också hållas

Detta bolag borde ev stämma staten som i sin tur borde stämma den som skrev avtalet om färjetrafiken, för det måste ju vara felaktigt formulerat eftersom det innebär att Gotland gått/går miste om extra intäkter på ca 300 miljoner per år 2017, 2018 och ev 2019. Dessutom borde vi lyfta fram rederiets moraliska skyldighet att köra med den kapacitet som motsvarar det man lovat marknaden 2018: d.v.s. tre stora båtar plus Västervikslinjen.

Under 2017 skulle båten ha levererats till ett pris av 1,5 miljard, men nu skulle det bli tidigast i april 2018. När vi ser på tidigare avtal har det funnits straff för sena leveranser och enligt branschkunniga människor så är det inte ovanligt att man kräver en miljon per dag under den tid förseningen pågår. D.v.s. med 150 dagars försening, skulle ersättningen uppgå till 150 miljoner, vilket i princip motsvarar att få 10% rabatt på båten vilket inte är orimligt.

Vi säger inte att det är så, men man skulle lätt kunna få för sig, att det även ligger i rederiets intresse att det blir förseningar. Staten har de lyckats lura och vad som händer på ön har de inte tidigare brytt sig om. Om leveranserna uteblir kör de bara på med sina gamla båtar och hela utvecklingen av besöksnäringen, som borde ha kommit 2017 och 2018, blir istället minus.

Att det kan bli förseningar är mänskligt och då finns det kontrakt som reglerar detta. Om nu rederiet får 10–20% i rabatt på grund av förseningar är det okej och bingo för ägarna. Men det är inte okej att de inte hyr in ett ersättningsfartyg och kompenserar bortfallet av bilplatser och passagerarplatser som drabbar ön. Har de ingen moral i dessa frågor behöver inte heller vi ha någon moral mot rederiet i framtiden.

Vår sammanfattning

Detta skall ses som en sammanfattning om hur det var, vad vi har lärt oss och vad som sker eller inte sker med Gotlandstrafiken. Framför allt har vi lärt oss att när besöksnäringen på ön håller ihop, kan vi påverka denna komplexa fråga som ger stora utvecklingsmöjligheter för ön. Om vi vill och engagerar oss.

Vi anser fortfarande att detta är öns största och viktigaste fråga – inte minst för landsbygden, som skulle bli den absolut största vinnaren.

Pigge Werkelin, Anja Smittsarve, Eva Werkelin, Lars Meijer

Bullkriget som riskerar att kosta oss 2,4 miljoner

$
0
0

Det stora bullkriget har brutit ut en mil norr om Visby och hotar att kosta mig, eller rättare sagt oss, närmare 2,4 miljoner kr i böter vilket känns lite mycket för en lekpark som blev lite för populär. En lekpark som möjligen bara är en pusselbit i ett infekterat bråk som jag här skall ge min syn på.

Sedan en tid har vi en infekterad strid i Brissund där vi i den ena ringhörnan har Bullbakare 1 (B1) och även granne. I den andra ringhörnan står jag och min fru som får representera Bullbakare 2 (B2). Grannen B1 har sedan en tid lovat att se till så att Pannkaksträdet skall komma bort. Den mindre glade bagaren har även lovat att han skall se till att det inte heller blir några hus byggda till Stockholmare på vår mark. Anledningen är enligt honom att han helt enkelt inte vill ha en massa nollåttor runt sitt hus. En fastighet som han för några år sedan inhandlat för den deg som han tjänat i huvudstaden på just människor som älskar hans bullar, så som jag älskar min Monikas bullar.

Första och möjligen sista gången vi träffades så sade han, eller mer skrek om jag ska vara precis, ”Att han själv flyttat till Gotland för att slippa just Stockholmare”. Detta verkar bara gälla hemma hos honom i Brissund. För några kilometer bort i grannsocknen, driver han Visbys hippaste café dit de flesta Stockholmare som vill vara lite inne beger sig under sommarmånaderna för att sörpla kaffe latte och äta en lokalproducerad bulle. Ett mycket trevlig café dessutom, med i min smak traktens näst godaste bullar.

Anlägga lekplats i avvaktan på plan

Vi, d.v.s. Bullbakare 2, har sedan några år velat göra som de flesta andra grannar i Brissund genom att bebygga våra marker. Skillnaden är att vår tomt är ca 15-20 gånger så stor som många andras tomter och då vill vi följaktligen bygga flera hus. Tanken var att bygga 15-20 fritidshus vilket kräver en planläggning något som kostar ungefär 1/3 av vad böterna är för en illegal nöjespark uppbyggd med återvunna material kan komma att kosta. En sådan plan kan ta mer än 15 år om man har en arbetslös krånglande granne som är akademiker likt grannen till Snäcks camping. Antagligen så läser man inte så mycket juridik på bagarkurserna och därför borde planläggningen vara klar innan jag går i pension, då detta underliga datum inträffar om åtta år.

På grund av hur tiden och kostnader kan utvecklas, vill vi ha rätt att eventuellt bygga lite mer och gärna lite större då vi inte vet vad som gäller 2026. Med ovanstående löfte från Bagare 1 som nu har skaffat några allierade, kan vi antagligen se fram mot en period på ca 5-10 år innan planen blir klar. Därför byggde vi en lekplats till våra och traktens barn under tiden vilket passar bra, för om tio år så flyttar våra barn ut och då behöver vi ingen lekpark längre. Pannkaksträdet, Själsö bageri och Krusmyntagården är tre ungefär lika stora besöksmål i trakten som ger arbetstillfällen och liv till trakten – ett av dessa skall nu bort.

Då Bullbakare 2:s man (d.v.s. jag) är ganska barnslig så blev lekplatsen lite större än det var tänkt, men också med betydligt fler nöjda besökare än vi kunde drömma om. Detta fick till följd att vi var tvungna att se till att det blev lite ordning och reda plus att det krävdes både parkering, WC och servering som byggdes på hjul eller var lätt flyttbar, vilket inte borde kräva bygglov. Med detta så föddes en av Sveriges första recycling lekpark som nu ev blivit en recycling nöjespark vilket antagligen är något helt unikt. Eller återbruksnöjespark vilket kan vara ett nytt ord uppfunnet av en dyslektiker som vill ha ett svenskt ord för de nya fenomenet som byggnadsinspektören hittat på!

Från ord till handling gick det snabbt och vips var vi mitt i smeten som bullbakare brukar säga. Eventuellt förhävde jag mig när frun fyllde 50 för jag påstod att hon bakade Sveriges godaste bullar vilket eventuellt inte var sant och detta kan eventuellt retat gallfeber på en professionell bagare som bor i samma socken.

Ett stim med anmälningar

Vi fick strax efter den lilla diskussionen med B1 som jag nämnde i början, ett helt stim med anmälningar på oss! En var om svartbygge vilket möjligen kan vara sant eller också inte vilket jag skall förklara. Vi blev även anmälda till hälsovårdsnämnden som gjorde nedslag och fann att ett av kylskåpen inte hade termometer och en i personalen inte bar huvudbonad vid besöket i köket. Vi blev även anmälda till konsumentverket för att lekplatsen var farlig vilket vi upplyste om med stora skyltar kring lekplatsen för då var det fortfarande en lekplats.

Av en händelse så visste en och samma person om alla tre anmälningar och tipsade lokaltidningen som direkt sprang dennes ärenden vilket gjorde att vi fick ytterligare utrymme i media något som säkerligen hjälpte oss till succén 2017. Om vi skall tacka B1 eller inte är svårt att veta. Nu finns det 2,4 miljoner nya möjligheter att lokaltidningen kommer skriva mer om denna unika lekplats som älskas av barnfamiljer men ogillas av vissa bagare.

Lekplats eller nöjespark?

Nu har någon lyckats få tjänstemännen på Region Gotland att göra lekplatsen till en nöjespark och lekplatser kan man ev bygga utan bygglov men så klart inte en nöjespark. Så om Region Gotland får som de vill kan Gotland skryta med att man har två nöjesparker eller ev tre med Mix Ranch i Stenkyrka som antagligen också blir en nöjespark i och med detta beslut. Frågan är om de har bygglov för lekplats eller nöjespark? Förhoppningsvis bor det inte några arga stockholmare så långt från Visby och då klarar de sig troligen.

Efter påtryckningar vill regionen inte ha någon nöjespark i Brissund och om jag och Bullbakare 2 inte sopar bort varenda brödsmula efter lekparken, ursäkta nöjesparken, så skall jag betala 2,4 miljoner i böter. Eller vi skall betala då vi har lovat varandra i nöd och lust att oavsett vilken smet vi hamnar i, ska vi göra allt ihop.

Någon form av rekord måste det i alla fall vara att vi lyckats bygga en hel nöjespark utan bygglov. Detta kan inte ha hänt sedan Big Bengt Erlandsson byggde High Chaparal i Småland på 70- eller om det var 80-talet? Då fick han avslag för det fanns inget behov, sa de. Big Bengt byggde ändå sin westernstad med flera hundratusen besökare och kunde då bevisa att det fanns ett behov. Jag tror dessvärre inte att den modellen fungerar för oss. För då måste vi antagligen bevisa att familjer verkligen älskar återbruksnöjesparker och om det inte finns några sådan i världen förut så vågar man troligen inte ge tillstånd till en sådan här heller även om det ligger i tiden med både återbruk och barn som rör på sig.

Anledningen till att vi inte sökt bygglov beror helt enkelt på att man inte kan få något bygglov under arbetet med planen. Men tillfälliga lättflyttade saker på en lekplats borde vara ok att sätta upp på egen mark så länge ingen gör platsen till ett nöjesfält. Här har vi antagligen en del att diskutera med tjänstemännen över en bulle eller två.

Sista sommaren?

Nu får vi gasa ordentligt i sommar som antagligen blir sista sommaren med Pannkaksträdet i alla fall på den platsen i Brissund. I sommar räknar vi med att ha ett mästerskap där vi utser öns godaste bullar. Vi har därför bjudit in den snällaste av alla Gladiatorer, Plexus, att leda bulltestet. Den väldige Plexus som formligen älskar barn och bullar. Fast han inte äter barn och aldrig leker med bullar skall han tillsammans med en jury av barn utse en segrare.

Jag tänkte smyga in grannes bullar med hjälp av en bull-van(!) till den tävligen och så skall den norska Bullbakaren B3 från Klintehamn ev få ett wildcard. Vi är lite osäkra om vi kan kalla dessa för lokalproducerade när de kommer från en annan socken och Bullbakaren själv kommer från Norge. Dock har B3 en betydligt trevligare ton än B1 (stockholmaren) vilket gör att vi troligen kommer saluföra B3:s bullar i sommar. Om nu Bullbakare 1 skulle vinna får han representera Själsö då han har sitt bageri där och Monika bakar sina i Brissund. Därför är hon troligen ganska ohotad att ha Brissunds absolut godaste bullar. Om inte så är hennes absolut klämvänligast av alla tre.

Om vi nu har gått från lekplats till nöjesfält så är det bara att inse att Bullbakare 1 har vunnit första ronden. Vi är inte golvade och skall göra denna sommar minnesvärd. Ni är några tusen som kommer att kunna berätta för era barn att ni var på det som troligen är världens första återvunna nöjesfält med bland annat ett av världen största gotländska lekträd som är sex meter i omkrets och som var ett av öns absolut största träd som just nu har ett extra liv med uppgift att roa barn. Hur byggnadsnämnden skall bedöma nedfallna träd som flyttats och göra dessa till svartbyggen kan bli rätt intressant! Inte minst för alla som har en sur granne. Det kan bli ett spännande prejudikat som kan skapa en hel del jobb för den som befinner sig mitt i smeten av bygglovsärenden.

Grannar för och emot

Bullkriget i Brissund har blivit en vattendelare där vissa grannar gillar det vi gör och vägrar att skriva på någon protestlista, medan andra är mer missnöjda och gladeligen skriver på listan mot byggnation av stugor, för man vill inte ha mer folk som bor i området. De verkar inte ha tänkt på att det blir betydligt fler med pannkaksträdet. Ibland hjälper det alltså inte med andra bullar, för det blir fel i alla fall och då riskerar det att bli pannkaka av allt.

Tyvärr är det bara B1 som jag pratat med av de grannar som är emot, medan de som är för ofta har hört av sig till mig. I grunden vet jag inte om B1 är emot Stockholmare eller om han inte vill ha en ny konkurrent så nära. Hur som helst så har detta påverkat grannsämjan negativt vilket är trist.

Lite intressant är det att jag har en hel del mark som gränsar till Bullbakare 1 och som borde exploateras på något sätt. Någon som har en idé om vad jag skulle kunna utnyttja den marken till???

Med fåröblod i ådrorna så vill man inte förlora två gånger och vi glömmer inte en oförrätt så lätt. Vi är många som inte har kommit över vad dansken gjorde 1361 och då har det i alla fall gått 657 år sedan dess.

Lärdomar

Vad kan man lära av detta?

1. Två bråkande bullbakare innebär alltid färre sålda lokalproducerade bullar.

2. Att man antagligen för länge sedan kunnat lösa detta med en fikakorg, neutrala bullar och lite snack på både stockholmska och gotländska.

3. Att B1:s löfte snart är infriat och pannkaksträdet flyttas.

4. Att mer än 12 000 människor älskade idén med lekplatsen. För att ge en rättvis bild bör påpekas att vi även haft en handfull missnöjda gäster och några fler missnöjda grannar.

 

Låt inte historien upprepa sig!

Jag har tyvärr varit med med om att behöva riva en fantastisk affärsrörelse förut. Den gången var det på Snäcks camping. Även den gången på grund av en granne från Stockholm som tack vare Region Gotlands misstag (som ingen ville erkänna) orsakade att vi förlorade vår verksamhet vilket kostade oss flera miljoner kronor. Gotland tappade ca 50.000 kommersiella gästnätter till ett värde om minst 40 miljoner per år. (Detta är nästan 10% av alla kommersiella gästnätter och vi är nu inne på fjärde året med detta tapp av 50.000 gästnätter).

Trots detta så var det nästan ingen som reagerade eller agerade på det so skedde. Däremot fanns det ett antal som var väldigt skadeglada. Risken är att historien upprepas vilket är allvarligt för öns utveckling och förtroende. Detta oroar mig och gör mig mer nerstämd än att behöva flytta pannkaksträdet. Vi behöver alla kreativa krafter och dessa får inte motverkas av myndigheter och media om vi skall kunna leverera varor och tjänster som sticker ut där en och annan har potential att bli till världsklass.

Sådana här historier skapar inga vinnare bara ännu fler rädda människor. Vi borde vara bäst i landet på att få företagare att växa genom att vi är goda förebilder för varandra och att myndigheter ser företagare som viktiga kuggar som vi skall luta oss mot när ön skall utvecklas.

Pigge & Monika (B2)

Oj vilket intresse!

$
0
0

Oj vilket intresse det blev på FB för vårt nationella projekt, som eventuellt kan blir det de största jag någonsin fått vara med om som entreprenör! Tyvärr blev min måndag lite tuff så nu ett dygn senare kommer en lite längre förklaring av vad som är på gång för att stilla er nyfikenhet. Resultatet av detta kommer vi att se först om några år då detta måste få växa fram.

För ungefär två år sedan var jag inbjudan till att lyssna på en affärsidé av min gode vän Thomas S som också är en serieentreprenör och bland annat byggt upp Gallerix- kedjan. Thomas arrangerar årligen en entreprenörsvecka i Thailand på den strand i Khao Lak där jag miste min familj 2004 och där han även har sin Tsunamihistoria. Här träffas unga och gamla, män och kvinnor, under avslappnade former för att umgås, utbilda och inspirera varandra som människor på alla plan.

Det som skiljer detta event från de flesta andra är att här diskuterar vi allt, inklusive konkurser, alkoholism, relationer, succéer, misstag, trender, nyheter och spännande möjligheter m.m. Detta sker 18 timmar om dygnet. Här byts kostymen ut mot badkläder och semesterkläder. Konferensrummet har tak mot solen men fötterna trivs bäst barfota i sanden. Samtalen blir ungefär lika nakna som deltagarna är. Allt varvas med walk and talk, volleyboll, golf, simning, mat och barhäng. Första gången kändes det som att jag fått en ny familj efter bara ett par dagar. Här laddar man batterierna på ett sätt som gör att man är som en Duracell- kanin när man kommer hem.

Ny Affärsidé med WOW- faktor

Detta ledde till att jag var inbjuden till Thomas i Uppsala för en presentation av en affärsidé som bygger på en social teknisk plattform som får människor att mötas inom sina respektive intressesfärer. Utöver detta skulle denna plattform hantera film och bilder på ett sätt som inget annat socialt nätverk kunde. Det var två grabbar med invandrarbakgrund som körde presentationen och ägde affärsidéen. Om jag skall vara riktigt ärlig så förstod jag inte speciellt mycket och framför allt förstod jag inte affärsmodellen. Detta var jag tydlig med mot Thomas som fattade ungefär lika lite visade det sig senare. Men vi gillade killarna och den äkthet som fanns kring deras vision, så vi valde båda att gå in med en satsning. Helt ärligt så satsade vi nog mer på killarna än på deras idé som vi i dåläget inte helt förstod. Vi skulle satsa tillsammans med dem på något som nu visar sig har riktigt stora chanser att bli en världshit. Under resans gång har vi stämt av med människor i branschen som intygar att detta har potential att bli något riktigt stort. Ambitionen var att lära oss mer genom att hänga på killarna in i denna spännande IT- värld där egentligen allt är möjligt och där hela världen är arbetsfältet. Lyckas man här är möjligheterna gränslösa och därför är hela plattformen byggd för att kunna växa och klara flera hundra miljoner användare, detta är möjligt i och med att vi köper datakraft från en av de största i världen där man kan växa med behovet och allt förblir modernt i årtionden framöver.

Fantastiska människor

Affärsidén kommer från Ali som jobbar som affärsutvecklare och Hawzjin som utvecklat plattformen. Hawzjin kom till Sverige som treåring och hamnade i Enköping efter att ha bott på flera flyktingförläggningar med sin familj. Hawzjin är i våra ögon ett geni inom mycket och brinner för detta projekt. Jag beskriver honom som en otypisk IT- nörd som ser ut som en fotomodell och tränar fysiskt typ 2 timmar nästan varje dag, allt enligt eget träningsprogram som han läst in för att förstå hur kroppen fungerar för maximal träning. Självklart är kosten därefter också, i form av specialkost som han är väldigt noga med. Det finns tydligen även ett stort musikintresse vilket jag tror inte är helt ovanligt med IT- killar/ tjejer.

Hawzjin har byggt plattformen till denna app nästan uteslutande själv, där han varit både designer och programmerare. Allt är byggt enligt regler för Apple och alla andra standarder som krävs. Idén har funnits i hans huvud länge och själva byggande har pågått i ca 4 år och har under resan utvecklats till något helt unikt. Det har gått åt väldigt många timmar varje dygn och oftast sju dagar i veckan där banklån tidvis har fått täcka delar av hans lön. Hela hans historia är egentligen en egen liten saga i detta och började för 29 år sedan när han föddes i en annan världsdel med helt andra förutsättningar.

Pigge, Thomas, Ali och Hawzjin vid första mötet

Varför en app till när det redan finns så många?

Alla känner till sociala plattformar som Facebook, Instagram, Twitter med flera och när de startade så var det väldigt osäkert om det fanns ett behov. Alla som låg i framkant såg till att skaffa sig det unika användarnamnet man ville ha. Den möjligheten finns bara en gång och den unika chansen finns nu i denna app, så jag skulle rekommendera dig att tanka hem appen Droppixx (kostnadsfritt) på App Store och lägg in ditt unika användarnamn, Pigge W är dock upptaget.

Varför en app till när det redan finns så många? De flesta känner till Dropbox som är en utmärkt molntjänst att spara dokument i och där det även går att spara bilder. Vi har nu utvecklat en liknade tjänst, men som har fokus på film o bilder med möjligheter som ingen annan tjänst erbjuder. Precis som i DropBox kan du spara dina bilder i mappar som kan vara både privata eller så skapar du mappar du ger andra människor åtkomst till. Ha t ex en för familjen där alla i familjen kan lägga in både bilder och skriva kommentarer. Eller ha en mapp som avser bröllopet ni går på imorgon där alla bröllopsgäster lägger in sina bilder och kan ta del av albumet omedelbart. Men här slutar likheten, albumet i den nya appen kommer att leva för alltid och alla med behörighet kan lägga in nya bilder och kommentera gamla och nya bilder genom åren. Brudparet kommer att kunna (om ca 6 månader, då detta ligger under utveckling) skicka en hälsning som de t ex läser in dagen efter bröllopet men som skall gå ut till alla först om t ex fem år på en förutbestämd dag och tid och allt kommer att ske med automatik. Det innebär att du efter många år via ditt sparade nätverk kan kommunicera med alla eller enskilda. Här kan vänner, skolklasser, släkt eller tillfälliga nätverk fortsätta att ha kontakt med hjälp av bilder, text och film. Här kan du i princip samla hur många mappar du vill där varje mapp har ditt specifikt utvalda nätverk av medlemmar med specifik access. Det är allt detta tillsammans med kommande funktioner som gör appen unik.

Nytt, spännande och helt unikt

I nästa uppdatering om ca 6 månader räknar vi även med att ha ett specifikt familjealbum där man förutom att spara foton och film med kommentarer, även i kronologisk ordning kan följa familjens historia genom årtionden och århundraden. Detta blir som ett enormt släktträd där man kan följa släkten och hur den växer. Här skall man kunna lägga in bilder och filmer som även kan skickas med en hälsning till framtiden upp till hundra år framåt. Så det går tex att spela in en film idag som visas 2119 på dagen 100 år senare där man kan se att t ex jag, den avlägsne släktingen som startade appen, berättar att det finns bilar som vi kör själva med motorer som drivs av bensin och diesel och att vi bär omkring på klumpiga telefoner samt hur vi var klär oss. Vi kan visa vilka hus vi bor i och hur vi möblerar, vilken typ av mat vi äter, hur vi reser, vilka samhällsproblem vi tampas med m.m. Tänk dig själv att det idag plingar till i telefonen och det kommer upp en 30 minuters film från mammas mammas syster som levde 1918 i Visby och som visar hur hon och hennes familj levde, vilken happening!

Det skulle tex även gå att läsa in ett testamente som spelas upp en vecka efter att man lagt in att personen har dött. Eller kanske något man vill erkänna eller berätta efter sin död. Det kan finnas de som t ex på grund av tragiska sjukdomar går bort allt för tidigt och vill skicka flera hälsningar som sedan spelas upp genom åren till de efterlevande barnen. Sådant kan ge hopp och energi till barn från en mamma/pappa som gått bort, kanske känns de lite mer närvarande när meddelanden dyker upp flera år senare med olika budskap som kan vara kopplade till speciella händelser som tex skolavslutningar, födelsedagar och jular.

Nya vänner på andra sidan jordklotet med samma intressen

Men möjligheterna slutar inte där! Redan nu kan du också om du t ex är intresserad av musik och specifikt jazz gå in på musik och välja jazz och söker på den ort man skall besöka. Säg att du ska till Mallorca arrangören där har lagt in jazzklubbar, jazzkonserter eller kanske privata jazzfester. Varje arrangör anger om händelsen är öppen för allmänheten eller ej. Vill du komma i alla fall, kan du alltid skriva och berätta om dig själv och fråga om t ex den spanska arrangören vill ta emot ett svenskt par med liknande intressen?

Säg att du arrangerar en privat fest för par i åldrarna 50- 65 år som även är t ex golfare och så svarar ett par från Chile att de skall till Europa och gärna skulle svänga förbi Sverige om det får vara med på festen och spela golf med er. Det skulle säkert bli ett kul tillskott på festen och en spännande bekantskap för de nyfikna. De får genom appen en exklusiv upplevelse där de direkt får kontakt med människor med liknande intressen, kanske även nya vänner för livet och en ny förståelse för och nytt intresse för andra kulturer. Alternativt är det tvärtom, att du får besöka en privat fest på resmålet, vilken förhöjd reseupplevelse det skulle bli! Detta blir alla vinnare på, intressen kommer vara det som kopplar ihop användare med varandra över hela jorden. Intressen som musikstilar, hobbys, djurintresse, party, historia, dans, idrott m.m. Hitta både större event eller om man vill uppleva lite mer lokala upplevelser både på hemorten och på resmålet. Detta är verkligen i sin linda och kommer ta år att bygga upp där det inom vissa områden går snabbare och andra tar längre tid.

Under en testperiod som kommer vara de närmaste månaderna är det bara Apples produkter exklusivt som fungerar. Ni hittat DROPPIXX i app store och jag rekommenderar er då att logga in och ta ert unika namn då de flesta är lediga idag. Kom ihåg att i hockey och på nätet går det snabbt, blir detta viralt kan vad som helst hända när som helst! Tack för att du läste och ha en bra dag.

Ps: Har du synpunkter eller mer intresserad att vara med kring detta i framtiden så hör av dig på min mail: Pigge@werkelinbolagen.se


Mats P och Pannkakskojan

$
0
0

När man läser de tidningar som Chefredaktören Mats Pettersson basar över på Gotland så får man en ganska mörk bild av mig som företagare. De som följt min o Mats duster genom åren vet att vi inte åker på samma semestrar och vi går normalt inte ens på samma tillställningar. Antagligen blir företagardagen på imorgon (torsdag) en sådan dag då vi eventuellt kommer befinna oss i samma rum i alla fall. Om det inte vore för att jag vill presentera mitt nytillskott så skulle jag avstått från att gå, men nu har jag fått en Doer i Karin Undsén som skall se till att saker händer, henne behöver jag presentera för lite människor på ön.

Många klick skapar problem för den som blir utsatt

Mats anser troligen att jag är samma katastrof som jag anser att han är för företagandet på ön. Sedan slutar likheterna. Mats vill ha många klick och sälja så många lösnummer som möjligt, därför måste han då och då överdriva sin rapportering och gärna med mitt namn som tydligen säljer. Han kallar det journalistik, jag kallar det renommésnyltning. Jag är helt enkelt en kommersiell tillgång som han kan utnyttja precis som han vill trots att jag flera gånger sagt att jag inte vill att han blandar in mig i sina affärer,

Varje gång Mats väljer att publicera en vinklad artikel om mig måste jag lägga tid på att ställa allt i proportion till verkligheten och energi till att förklara hur det egentligen ligger till. Överdrifterna och vinklingarna är nödvändiga annars faller egentligen hela idén med att lyfta frågor kring mig. När jag då måste lägga så mycket tid på detta blir det energispill och sänkt temperatur, vilket eventuellt skulle kunna vara bra för klimatet som verkligen behöver en lägre snittemperatur, men detta är inte rätt väg att gå för att skapa en bättre miljö.

Den här gången påstår Mats att Länsstyrelsen sågar Pannkakskojan, vilket han absolut inte har belägg för och i min mening är det precis tvärt om. Länsstyrelsen VILL att LIS (Landsbygdsområden i Strandnära lägen) utvecklas i syftet att öka turismen. Men skulle han ta med detta i artikeln faller den platt. Tyvärr är det svårt att missa det här utspelet då han ägnat hela förstasidan och ett uppslag i GT. Antagligen ligger artikeln även ute på nättidningen Hela Gotland.

Varifrån kommer då denna vinkling?

Jo, det bygger på ytterligare en anonym anmälan som blivit ett tillsynsärende som Länsstyrelsen gjort på den gamla campingen från 30- talet i Fide. När en anmälan kommer in måste Länsstyrelsen göra ett besök och skriva rapport. LS gör hundratals sådana tillsyner men ingen anmälan med så lite påpekanden får så mycket uppmärksamhet som detta, som drabbar mig. Det finns alltså i det här fallet varken dom eller åläggande. Vad skrev då tjänstemannen i sin tillsynsskrivelse? Jo, tjänstemannen konstaterade att vi har skalat av lite bark på några träd, vi har satt upp en avgränsning i form av ett Gotlandstun på ett strandskyddat område som motsvarar en sträckning om ca 60 m på strandskyddad mark vilket absolut inte är någon inhägnad. Vi har borrat hål i ca 8 träd och vi har tagit 35 kr i avgift för att få komma in på en gammal camping, som inte ligger på strandskyddat område. Detta har vi sett som en serviceavgift för att kunna bygga vägar, parkering, wc, duschar och lekplats i ett LIS område, (Landsbygdsutveckling i strandnära läge).

I samband med tillsyn händer det ofta att anmälaren även ringer till media så att detta får lite mer genomslag. Effekten av en anonym anmälan blir tyvärr att myndigheten lägger upp till en veckas arbetstid och ofta mycket mer på att utreda ärendet, och på det lägger media antagligen ca 5-10 timmar. Anmälarens vinning är att den drabbade hamnar i blåsväder som oftast egentligen inte leder till något alls men det suger energi och tid från många parter, men värst är det ändå att det spär på det redan dåliga företagsklimatet på ön. Anmälaren tycker att hon har lyckats med något bra som tyvärr ofta inspirerar andra till samma sak. När man är medveten om Mats Petterssons o min relation, är det lika säkert som att julafton kommer att infalla den 24 dec i år också, att han nappar och blåser upp informationen.

Stora rubriker för ingenting

Påståendet om att Pannkakskojan sågas av myndigheten slås upp med samma typ av stora rubriker och lika mycket plats som används vid mord eller andra större brott. Jag har mycket svårt att tro att någon på Länsstyrelsen har nämnt ett enda ord om att såga eller att det på något sätt begåtts ett brott. Jag vågar påstå att man på Länsstyrelsen tycker att det är bra att jag vågar investera på landsbygden och specifikt på områden avsatta för utveckling av turism på strandnära områden, då det var själva poängen med att avsätta sådana områden. Fide Camping var en av Sveriges fösta campingar, som startade där för ca 80 år sedan. Man har alltså tagit upp avgift på området långt före andra världskriget och där vi tagit ut avgift ligger utanför strandskyddsområdet.

Trakasserier

Jag har meddelat både journalisten och Länsstyrelsen att vi vill ha en dialog om detta då Länsstyrelsen egentligen vill samma sak. Försöket att slå en kil mellan oss och LS fungerar inte tack vare att vi redan har en mycket bra dialog. I andra fall väntar pressen med att presentera namn och bild till dess att det fallit en dom. Detta är praxis för de flesta utom för just herr Pettersson. Jag upplever att Mats Pettersson misskreditera mig som person så fort tillfälle ges, trots att jag ofta inte ens är majoritetsägare. Det märkliga är att hans chefer låter detta fortgå år efter år trots att jag påpekat att detta är trakasserier. För ungefär ett år sedan lade Mats av någon helt obegriplig anledning ut vår camping på Norderstrand till försäljning på Hela Gotland. Jag kontaktade tidningen och berättade att den inte var till salu, vilket inte ens ledde till att man drog bort artikeln från nättidningen. Det resulterade i att jag fick ägna nästan en hel arbetsdag åt att övertyga berörda att detta inte var sant utan enbart ett utspel av Mats Pettersson och Hela Gotland för att få fler klick.

Dagen efter den STORA nyheten om Pannkakskojan meddelar Cementa att de eventuellt inte kommer att kunna elektrifiera sin anläggning som tänkt, vilket i sådana fall skulle innebära att de inte skulle gå från 1,6 miljoner ton koldioxidutsläpp till noll enligt plan. Om den förbättringen nu hotas är det en riktig nyhet och som antagligen är en betydligt större och mer relevant nyhet för de flesta på ön än om ett bolag där jag är minoritetsägare eventuellt olagligt skalat av bark på några träd och tagit ut en mindre serviceavgift på en camping. Meddelandet från Cementa får 1/6 dels utrymme på första sidan av vad en tjänsteanteckning om Pannkakskojan fick.  Inte ens ett misstänkt Mord i Visby samma vecka får den uppmärksamheten som Mats lägger på tjänsteanteckningar om ett eventuellt brott mot strandskyddet. Jag vet inte vad detta säger om Gotlandspressen, men det finns tydligen ett betydligt större intresse om ickefrågor kring mig än om miljöns utveckling på ön och i Sverige, eller mord i Visby som tack och lov är väldigt sällsynta.

Mindre rolig historik av trakasserier

Till Mats Pettersson och alla hans anställda som tvingas koka soppa på en spik kan jag tala om följande om det ni tidigare skrivit om mig:

  1. Slite Strandby och drömstugan i Slite: Ni kallade dessa för mardrömsstugor för ca två år sedan. Då hade vi lovat ägarna en kostnad på ca 1700 kr i månaden för att äga en strandnära stuga, men det har visat sig att man i och med Drömstugekonceptet får ca +1700 kr i månaden istället. Men det blir inga förstasidesrubriker om att Gotlänningar köper en stuga i bästa läge och tjänar pengar på den, samtidigt som de hjälper besöksnäringen med fler stugor.
  2. Norderstrands camping: Ni lade ut den till salu trots att så inte var fallet. Tyvärr tror många politiker och tjänstemän fortfarande på detta vilket har försvårat förhandlingarna och investeringarna där. Ert tilltag har sinkat utvecklingen på den anläggningen vilket i sig är en nyhet.
  3. Fide: i nästan 80 år har man tagit betalt för att få använda marken eller vistas på campingen som delvis ligger inom strandskyddsområdet. Att den enskilde tjänstemannen inte kände till att man under många år tagit betalt för att vara i området är ok, för detta är fakta som man nu kan få när vi svarar LS. Det är då man skall bestämma om det har skett något brott eller ej. Sedan ett antal år har Länsstyrelsen och Region Gotland valt ut några områden som är mindre skyddsvärda och sagt att dessa är LIS- områden där man på landsbygden skall exploatera marken för ändamål inom turistnäringen, vilket är precis det vi nu gör. Vi har hittills investerat närmare 25 miljoner i Fide samt närmare 200 hundra miljoner i Björkhaga och Slite som verkligen har lyft de båda orterna.
  4. Jag försöker lägga huvuddelen av min tid på nya projekt på fastlandet för jag orkar helt enkelt inte längre med dessa kränkningar och trakasserier. Men det börjar bli rätt lyckosamt på fastlandet och en dag kommer jag antagligen förbi med tårta och tacka för att ni får mig att istället börja satsa utanför Gotland.

Innerligt trött på detta

Jag har länge varit trött på att vara spottkopp på Hela Gotland där Mats Pettersson har skrivit så mycket kränkande om mig och min familj att jag inte vill ha med honom eller Hela Gotland att göra. Jag förstod inte var den sista artikeln i GT kom ifrån förrän jag läste att Mats Pettersson blivit ansvarig utgivare även där. Det vill säga, det är han som bestämmer vad som säljer och vad som ska publiceras. Tyvärr verkar det inte som om jag kan slippa honom, då han tydligen får trakassera mig precis hur mycket som helst. Min lilla protest får blir att jag byter från GT till GA och hoppas att fler kan tänka sig det samma.

Nytt på gång

Det är nya stora saker på gång i Fide som verkligen kan få samma positiva utveckling som Slite och Björkhaga fått. I Tofta, Björkhaga, Klinte, Fröjel och Fide råder nybyggaranda och det står byggplaner för närmare 700-800 miljoner och väntar på att få komma igång. Västkusten på södra delen av ön är just nu guldkusten där det händer galet mycket och det lovar gott för framtiden, om staten bara levererar den kapacitet som de lovat i form av bildäckskapacitet.

Det är den 17:e oktober och riktigt varmt, det är galet det också. Vi behöver nog alla göra något åt vårt miljöansvar för mänsklighetens överlevnad. Jorden klarar sig men hur skall det gå för barnbarnen och deras barn är en fråga som många av oss borde ställa.

/Pigge

Att leva med två kvinnor!

$
0
0

Jag har alltid levt med flera kvinnor, tjejer, mammor m.m.

Under min uppväxt har jag haft en mycket närvarande mamma som stöttat och givit kärlek samt en syster som alltid stöttat mig. Det har även funnits olika barnflickor som på olika sätt givit energi och varit närvarande. När det sedan handlat om jobb har jag haft min Marianne o numera Karin som var och är goda arbetskollegor, men som även agerar lite mamma och är extra omtänksamma i många situationer som går lite utöver det vanliga. Så har det även varit med Katarina o Pernilla (styr ordförande) där vi ibland blandar privat och arbete lite hur som helst. Åsa o Gill är två andra kvinnor som genom åren varit viktiga delar i mitt liv, mina extrasyrror och inte minst Ebba som varit kvinnan i min hjärna.

Alla ni som nyligen påbörjat en resa med mig, så som Camilla, Karin, EvaMonica, Jessica, Malena, Cilla, Bella, Åsa m.fl., livet sker här och nu och egentligen kan vad som helst hända, som ni redan märkt. Vilket gör allt så spännande!

Kvinnorna är många och alla har de betytt mycket, där deras insatser varit viktiga för mig och min utveckling. Tack för allt ni hjälpt till med och allt lite märkligt ni varit med om under resans gång. Så som att t ex sortera in över 1500 frieribrev som jag fick efter att Expressen använde löpet ”PIGGE SÖKER FRU”, att leta upp zinkkistor, köpa kläder, hjälp med att välja fru, vara en bra kompis, trösta samt ta på er nästan omöjliga projekt. Tack för att ni bara stått ut med allt konstigt som hänt och framför allt att ni accepterat att ändå gasa på när mycket kännts hopplöst.

Mina egna småtjejer är förstås mycket viktiga och har givit mig ett riktigt liv igen, där deras närvaro ger energi varje dag.

Min fantastiska fru Monika är allt det jag själv inte är och ihop blir vi så bra, hon är kvinnan jag tänker bli riktigt gammal med. Vi har nu haft tolv år som äkta makar och det är 13 år sedan jag ringde och frågade chans på henne. Inte fattade jag att det kunde bli så bra efter att jag stått och gråtit på stranden i December 2004 och tyckte att livet var så orättvist att jag egentligen inte ville leva.

Den kvinna som betytt mest för min utveckling utöver min mamma är Ulrika Karlsson från Göteborg. Hon kom in i mitt liv som en stormvind och försvan också på grund av något liknande i Tsunamin. Vi hade ett stormigt förhållande där det fans sydländskt temperament som likt en osäkrad handgranat lätt kunde brisera innan maten. Denna underbara kvinna var inte bara arg när det var dags för mat, hon var även fast besluten att vi skulle ha ett bra förhållande. Då fattade jag inte hur hon slipade mig till att gå från att vara en väldigt självupptagen pojke till att bli en fullt fungerande familjefar. Efter att hon dog har jag insett hur mycket hon har betytt för att jag skulle bli en fullt fungerande pappa, man, älskare och vän. Vi kunde ha regelrätta gräl och häftigt försoningssex inom samma kvart. Min normala långsinthet (från Fårö) krävde ofta två dygn för att kunna förflytta mig från gräl till erotik, men det slipade hon till.

Ulrika var inte bara ett yrväder i mitt liv, hon rörde ofta upp damm där hon drog fram. På något sätt var det som om hon inte hade tid att vara lite taktisk med att tycka lite i taget,  allt kom istället ofta på en gång precis som den stormvind som hon var. Jag kan än idag både höra och se situationen när hon skriker:

SKALL MAN HA ETT BRA ÄKTENSKAP SÅ MÄSTE MAN JOBBA PÅ DET VARJE DAG, punkt.

Monika har många gånger sagt att det var enkelt att komma efter Ulrika. Manegen var färdigkrattad, jag var färdigprogrammerad m.m. och så var det. Jag och Monika skulle inte funkat idag om inte Ulrika styrt upp mig och fått mig att förstå hur det är att leva i riktig tvåsamhet med barn.

Ulrika skulle idag fyllt 41 år igen för 13:e gången. Hon blir i min värld inte äldre och jag har placerat henne på en mycket speciell plats vid mitt hjärta. När det går tungt ibland hämtar jag kraft hos Monika men det finns en extra energikälla på den plats där Ulrika bor, som är som en turbo eller mer som hon var, d.v.s som en stormvind.

Livet är bara livet och består egentligen av möjligheter, det vill säga livsval, val som vi själva måste göra. Då får man inte fega ur och inte våga välja. Allt för många väljer inte aktivt utan följer istället bara strömmen, vilket gör att livet bara blir som det blir. Ulrika lärde mig lite mer än många andra att välja väg och att våga. Hon stod för mod, energi och tydlighet som var fångad i en stormvind.

Ulrika, du sade att om någon av oss dör köper du hund och flyttar tillbaka till Göteborg. När jag och Monika besökte er gav, frågade jag henne vart hon ville bli begravd om hon mot förmodan också skulle dö före mig. Hon sade helt självklart att ni två skulle sova skavföttes ihop med Max o Charlie. Det kommer dock att dröja för jag och Monika har bestämt att vi skall bli 200 år ihop.

Jag vill alltid minnas Ulrikas födelsedag som en glädjens dag och henne som en extremt stark kvinnlig förebild. Jag har henne och alla andra kvinnor i mitt liv att tacka för så mycket.

Tack för att ni finns och står ut med en dyslektiker som är extrem bra på att ändra sig. Extra tack till Monika som tillåter två och ibland fler kvinnor i vårt liv.

/Pigge i Khao Lak 2018–11-21

Fegast bestämmer

$
0
0

I början av tjugohundra köpte vi in Fide camping som var en av Sveriges 10 första SCR- anslutna campingar. Fide camping har en historia från 1930- talet vilket gör den till en av öns allra första campingar. Vår plan var att göra campingen till Gotlands mest spännande resort och en anläggning som troligen skulle ligga topp tio i Sverige. Vi tog därför in en av Sveriges bästa arkitektbyråer (Tema) som ritade upp en anläggning som skulle gjort Fide till en lika känd plats som Kneippbyn, Tylösand eller Tofta. Campingen skulle idag haft fler än 100 st anställda och en investering om närmare 1/4 miljard, om vi bara fått med oss myndigheterna.

Vi lade väldigt mycket tid, pengar och energi på denna masterplan som verkligen blev något utöver det vanliga. När den tillslut, tillsammans med Ann- Sofi på Tema, presenterades för tre tjänstemän på Länsstyrelsen (LS) valde LS att inte kommentera förslaget i överhuvudtaget. Efter mötet bestämde vi oss båda för att detta var det absolut sämsta möte någonsin med tjänstemän på Regionen (RG) eller LS. Så här efteråt kan jag konstatera att vi hade katastrofmötet med byråkrater som inte gillar utveckling och som var rädda att tycka till om planen.

Efter detta har politiker och tjänstemän lovat både vitt och brett men aldrig har de lyckats hålla något av det. Det kommer alltid in någon ny människa som inte bryr sig om tidigare löfte, nya politiker som får nya roller och ger nya löften som inte har något värde. Förutom detta har vi även alla regeländringar som skett under de nästan 17 år som projektet levt.

Jag är född i Burgsvik och det gör platsen extra speciell för mig. Det tillsammans med alla dessa löften har gjort att vi satsat lite för mycket pengar i Fide camping. Tyvärr har flera i närområdet tappat förtroende för projektet vilket känns extremt tråkigt då lokalbefolkningens intresse är ett måste när man skall utveckla på landsbygden. Till dags datum är det investerat närmare 30 miljoner i hela projektet vilket hittills bara kostat pengar och ligger därmed på kraftigt minus.

När RG tillsammans med LS bestämde att den gamla campingen skulle göras till ett LIS- område (Område avsett för regional utveckling i strandnära läge) så kändes det som att de verkligen ville att campingen i Fide skulle kunna utvecklas och bli ett besöksmål som kunde bära sig själv. Detta gav hopp och ny energi till våra idéer o ambitioner.

Jag förstår det senaste beslutet från LS som att vi inte kan bedriva någon aktivitetspark så som det var tänkt, vilket innebär att vi inte heller kan bygga vidare på de andra idéerna utan måste nu hitta en ny lösning. Tyvärr är detta Gotland i ett nötskal. Det funkar ändå för oss som orkar strida men det är väldigt dåligt för företagarna på ön och miserabelt för företagsklimatet som är och förblir en katastrof på Gotland. Just detta är öns stora problem när myndigheter o organisationer tävlar om att prata i positiva ordalag men ingen står upp och tar ansvar! Det innebär väldigt mycket prat och oerhört lite verkstad. När Gotland efter många års kräftgång i Svenskt näringslivs företagarbarometer äntligen ökat 1% så pratar man om ett trendbrott och ser något positivt i detta trots att vi har mer än 90% av alla kommuner före oss. Efter mer än tio års misslyckande med att förbättra klimatet i förhållande till de övriga kommunerna, är det fortfarande ingen som tar ansvar. Det känns lite som kejsarens nya kläder, pratar man inte om problemen så finns de inte och antagligen är det ett förhållningssätt som alla är ok med.

För ca 10 år sedan stod Eva Nypelius på scenen på Visby hotell och förklarade vad målet var. Hon misslyckades bevisligen men ändå har hon blivit vald till att leda ön. Sådant kan bara ske när ingen tar ansvar på riktigt och utan ansvar fortsätter Gotland att ha ett av Sveriges sämsta företagsklimat. Detta är väldigt trist när det är en unikt bra plats att leva o bo på, kanske en av de bästa i riket.

Lite typiskt för Gotland är att när vi kommer dåligt i riksmätningar så har vi istället andra och egna mätningar att referera till som visar på bättre siffror. Härom dagen kom det siffror från tillväxtverket som återigen är alarmerande då Gotland tappat gästnätter de senaste åren. Dessutom tappade vi under 2018 vilket var det året som borde blivit det bästa någonsin med så soligt väder. Då går man på klassiskt Gotländskt maner in och förklarar problemet med att Tillväxtverkets siffror innehåller fel, vilket de alltid gjort men visar antagligen ungefär lika mycket fel år från år. Det naturliga vore att analysera och jämföra mot andra län för att sedan agera. Tappet har kostat ön närmare en 1/2 miljard i förlorad omsättning sommaren 2018, och detta vill tjänstemän förklara med att någon har redovisat fel. Det är inte att jobba för att Gotland skall vara i framkant, utan i bakkant.

När tjänstemännen lägger tid på att bevisa för oss hur fel vi har i stället för att jobba på det företagsklimat som de säger sig eftersträva sker ingen utveckling. Man kan möjligen se det som ett system som skall lura statistiken men det lurar inte kunderna, dvs oss entreprenörer som skall utveckla Gotland hand i hand med tjänstemännen på LS &. RG. Vi borde se varandra som lagkamrater men agerar oftast som värsta konkurrenter från båda sidor där ingen litar på den andre.

Väldigt få av oss skulle rekommendera Region Gotland om det fanns konkurrens att mäta mot. Nu finns det ingen konkurrens vilket innebär att vi måste stå med mössan i hand och hoppas på ett schyst och snabbt bemötande. På plussidan skall jag säga att vi under det senaste året har hittat ett arbetssätt som ibland fungerar som det skall, vilket är ett riktigt framsteg. Detta beror på att jag tagit in en kvinna som på heltid jobbar med dessa saker, vilket visar på vissa av utmaningarna vi lever med.

Jag har varit företagare på Gotland sedan slutet på 70- talet i ett 20- tal olika branscher, där jag varit ägare eller delägare i mer än 40 företag och haft mer än 2000 anställda. Den största utmaningen har inte varit sälj, ekonomi eller att hitta kompetenta medarbetare, detta har varit en liten utmaning jämfört med alla tokiga och snåriga turer med RG och/ eller LS genom åren. Ett av de största problemen har varit att få dessa två att tycka likadant, samtidigt och att få tjänstemännen att förstå de ekonomiska förutsättningarna för oss företagare. De jobbar inte efter de visioner som de själva satt upp, som tex att ge besökarna en upplevelse i världsklass eller att öka antalet öbor med 10.000 personer.

Utan ytterst ansvariga kommer inget hända med företagsklimatet på Gotland, vilket har bevisats genom åren. Någon måste ta ansvar för att saker blir gjorda och att placeringar och mål nås. Gör man inte det på riktigt och tar konsekvenserna av misslyckanden, kommer ingen förändring att ske. Idag finns det allt för många rädda tjänstemän och politiker som alltid skyller på någon annan. På så sätt gör man som man alltid har gjort och resultatet blir därför också som det alltid blivit. Det enda som är konstigt med detta är att det finns byråkrater som blir förvånade över att resultatet blir samma år från år. Det är sådant som kan få en icke högskoleutbildad medborgare att bli förvånad över vilken intelligensnivå man uppnår på universitet och högskolor, eller har det något att göra med förnekelse när man blir byråkrat.

När jag växte upp följde alla i gänget de modigaste som alltid vågade prova nytt. Det var de modigaste som var hjältar. I byråkratiträsket verkar det vara tvärt om, den som ser problem och faror och är mest rädd för att det kan bli fel, blir den som går längst fram och tar ut riktningen för alla andra. När den rädda ser problem vågar inga andra se förbi dessa.

Gällande den gamla campingen i Fide får vi nu ta nya tag och invänta den plan som vi jobbat med i över femton år. För att kunna göra något vettigt av den gamla campingen måste vi ha både LS och RG med oss, annars går det inte. Om byråkraterna inte tillåter företagare att göra något kommersiellt gångbart av det som finns naturligt på ön, blir det antagligen bara Visby som får större investeringar, vilket absolut inte följer de målsättningar o visioner som politikerna bestämt långsiktigt för hela Gotland.

Vi kommer därför att hålla campingen stängd, kojstugorna och pannkakscaféet förblir stängt, lekparken monteras ner och hålls stängd tills vi har en plan som kan tillåta en drift som kan vara kommersiellt gångbar. Stugbyn kommer hyras ut som åretruntboende tills vi vet vad vi får göra från och med hösten 2019. Havspoolen kommer att färdigställas men den kommer bara testköras under 2019 för att beräknas kunna köras 2020 fult ut om planen blir klar för området.

Jag drömmer om den dagen då modiga tjänstemän o politiker på ön vågar se möjligheter och följa öns visioner på riktigt. Tänk den dagen de förstod vad deras beslut innebär för företagsutvecklingen på ön och vill förändra klimatet på riktigt i varje beslut de tar. Den dagen är vi topp tio i Sverige, och möjligheten är inte längre bort än att drivkraften blir glädje och önskan i stället för rädsla och fruktan. Detta är vad som behövs när man skall fatta beslut om öns framtid som är helt beroende av modiga entreprenörer som får förutsättningar att utveckla sina verksamheter.

Sedan är det viktigt att tillägga att det absolut finns modiga och framåtsträvande tjänstemän på både RG och LS, men de arbetar i de flesta fall i motvind i dagens läge.

Pigge Werkelin – serieentreprenör som snart jobbat i 20 år med utvecklingen av Fide camping, vilket borde vara ett rekord i sig.

Det går bra nu trots ständig träningsverk

$
0
0

För ett par dagar sedan var det den sista volleybollturneringen på Kho lanta som jag och Monika spelade ihop trots att det inte var en mixturnering.

Vi är nästan alltid är det äldsta laget och är oftast 20-30 år äldre än motståndarlagen. Ändå kan vi ge ungdomarna en match! Vi spelade B- turneringen i onsdags och föll i finalen mot grabbarna Björn & Johan som är drygt 25 år yngre än oss.

Härom dagen var det den årliga Kho lanta- utmaningen i tennis där ungdomarna Lasse & Marcus (juniorer på ca 44 år) utmanade Helen som nyss lämnat tonåren och mig som snart är 60år. Spelbolagen gav inte ens tillbaka insatsen om elitidrottsmännen vann och matchen snackades upp så mycket av Lasse Berglund att han till slut föll på eget grepp, och kunde inte leverera när vi fokuserade och malde ner dem. 6-3 & 6-1 var det de rutinerade killarna från Stockholm förlorade med! Detta var inte bara bra för egot, det var även bra för livet på Kho lanta då många på ön kommenterade matchen som gav lite extra status.

Måndagen och tisdagen innan var det King of balls, en kombination av tennis, pingis & volleyboll. En match tar ca 2,5 timme och vi spelade totalt 4 matcher på två dagar, när termometern visade en bra bit över 30 grader. Jag överraskade mig själv genom att överleverera i alla grenar och bäst gick det i finalen. Blev etta i klassen +50 år och trea totalt i A- gruppen för seniorer, vilket var högst otippat av alla inklusive undertecknad. Det var första gången någon från +50 klassen tagit sig till den finalen enligt statistikern Hasse Isaksson.

Dagen efter spelade jag den roligaste turneringen någonsin. Detta tack vare att jag fick spela ihop med den skånska pågen Peo Pärsson. Med härlig humor, självdistans och ett outtröttligt peppande tog vi oss längre än vad vi egentligen hade talang och ork till. Jag var fysiskt helt slut och samtidigt fylld av glädje, vilket var en konstig men härlig känsla!

Veckan innan allt detta, fick jag besked från sjukhuset i Bankok om att PET- scanningen (helkroppsröntgen) inte visade några spår av cancern i kroppen längre. Jag var ganska säker på detta, men ville göra en extra check då man bara har ett liv. Under ett halvt år efter cancerdiagnosen så har jag varit nästan helt övertygad om att det inte skulle vara så allvarligt, men trots detta så fastnar det lite obehagliga tankar i huvudet ibland. Tankar som är svåra att stoppa när de väl slår rot.

Pernilla säger att ca 10 % riskerar att cancern kommer tillbaka, vilket är en liten risk bland oss cancerpatienter men en stor risk bland alla övriga. Livet är här och nu, med eller utan cancer. Vi kommer alla leva en väldigt kort tid och sedan skall vi vara döda väldigt väldigt länge. Då gäller det att leva på riktigt varje dag och inte skjuta upp saker till morgon dagen för då kan det vara för sent. Det gäller att leva livet på ett sätt som du vill och inte som du tror andra vill. Det gäller att våga leva på riktigt och ha kul. Framför allt skall man inte ta vuxenlivet för allvarligt.

Man kan säga att den senaste tiden på Kho lanta har överlevererat och intresset för sport och tävlande har väckt mig till liv med turbofart i min kropp. Oftare och oftare hör jag av vänner att ålder är bara en siffra eller att man är inte äldre än man känner sig. Det stämmer så klart men tack vare att vi har så unga barn så är deras föräldrar 15-20 år yngre än oss. Dessa unga föräldrar är våra lekkamrater i Bullerbyn på Kho lanta. Genom att umgås med dem tvingas vi att kämpa och ta för oss på deras nivå.

Att vi sedan valt att bo på Slow Down, som blivit en speciell resort för aktiva familjer, kan vi tacka familjen Isaksson för. Jag vill påstå att denna anläggning är helt unik i världen. Tack vare den otroligt barnsliga, leksugna och tävlingsinriktade pappan Hasse och hans fru Agneta, samt barnen och alla deras vänner, har en modern Bullerbykänsla uppstått som inte riktigt går att förklara. Om Astrid Lindgren levt och skulle skriva en modern saga om Bullerbyn, så skulle den handlat om Slow Down på Kho lanta där vuxna och barn leker och samspråkar med vandra som en stor familj. Här får alla vara med i lekandet och tävlandet. Barnen leker, sover och äter hos varandra. Ibland har vi inga barn till middagen och ibland har vi 3-4 extra barn. Behöver man barnvakt en kväll finns det mängder av barnvakter att fråga. Towe o Wilda 9 & 11 år leker i poolen på kvällarna eller spelar volleyboll med killarna som är 14-16 år och alla har kul.

Sist men inte minst så har vi en av Kho lantas bästa restauranger med ett läge bara några meter från strandkanten, där solen bjuder på ett skådespel varje kväll. Här finns både Thaimat och Europeisk mat av högsta Kho lanta- klass. Vi lever i ett paradis där och just nu har det varit lite turbo på allt. Tyvärr har allt ett slut, eller så tar vi nu en paus på nio månader i Sverige. Den 15 december kommer vi tillbaka igen och tar vid där vi slutade. Fram till dess kommer Lasse o Marcus få många meddelanden om vem som är Kho lanta- mästare i tennis så att de inte glömmer!

Kho lanta som resmål är varken bättre eller sämre än många andra resmål i världen. Men Slow Down håller världsklass om du är en aktiv barnfamilj och gillar riktig Bullerby- känsla, jag kan verkligen rekommendera dem, alla dagar i veckan. Sedan den 1  januari har vi haft regn tre gånger, så vädret är också väldigt stabilt.

Att inte behöva ha med pengar hela tiden är en annan fördel och alla spontana aktiviteter en annan. Tjejerna bjöd ihop till en spontan tjejkväll och 32st anmälde sig på tre dagar. Något liknade blev det när killarna skulle träffas. Egen skola är en annan fördel och sammanhållningen en tredje.

Hej då Kho lanta och alla vännerna på Slow Down, vi syns om nio månader igen!

 

Pigge, Monika, Wilda & Towe

Nattsegling från Lettland till Gotland och lite till

$
0
0

Vi lämnade den baltiska kusten strax efter kl 18 lördagen den 18 maj. När vi går för motor ut ur hamnen vid Pavilotsa har vi rak kurs mot Kyllaj och ca 20 timmars segling framför oss. Det kommer varma vindar och de flesta av oss med kortärmade tröjor myser i värmen. När vi ser föröver är havet nästan spegelblankt och tunga svarta moln växer till över oss, då inser jag att det blir väderomslag.

bara tio minuter senare är det ett stormigt åskregn med nästan 17 sekundmeter. Temperaturen har fallit kraftigt och vi är alla snabbt sjöklädda. Båten gör otroliga  5,5 knop utan segel och det känns lite onödigt spännande helt plötsligt.

Efter ca 20 minuter lägger sig den värsta blåsten och vi har istället 6-8 sekundmeter i snitt, vilket ger en behaglig segling. Några timmar senare väljer vi att gå för motor då vinden istället dött ut helt. Regnet följer oss däremot hela tiden och det är så häftigt att sitta vakt på natten. Regnet smattrar mot kapellet, båten kränger i vågorna och vi håller stadigt 6 knop. Runt oss blixtrar det helt magiskt och åskknallarna avlöser varandra. Strax före midnatt är det helt svart och det finns ingen horisont att fästa blicken på vilket gör att sjösjukan gör sig lite påmind.

Jag har vakten med Birk och inget speciellt händer mer än att regnet tilltar och avtar.  Vi ser på radarskuggan att det finns större och mindre regnskuggor som vi kryssar igenom. Vi vet några minuter innan när regnet skall tillta.
Kl 23,46 är det väldigt skarpa blixtrar som omgående följs av jätteknallar. Kl 23.52 kommer en stark vind ihop med ett ihållande ösregn som varje Gotländsk bonde drömmer våta drömmar om. Sedan går vindstyrkan från 6 till 0 sekundmeter på några minuter och så är det vindstilla i några minuter, sedan klättrat vindhastigheten från 0 till 8 lite väl snabbt och vi blir lite oroliga att det skall bli 16 sekundmeter igen, med fulla segel uppe.

Plötsligt hör vi något som låter som en mistlur och ljudet återkommer flera gånger, vilket var lite spöklikt. Det är kolsvart och 1-2 ggr i minuten lyses havet och seglen upp av blixtar som slår från olika håll. Man ser på vågtopparna att de börjar ryka om dem igen så vi plockar ner seglen och låter det värsta vädret passera. Vid midnatt får jag avlösning till kl 03.00 och går ner och lägger mig.  Tyvärr upptäcker jag att trots att båten fått service har varvet inte lyckat att täta en spricka i ett glas och just där under ligger mitt täcke, kudde och min väska med kläder som inte längre är brukbara.

Små problem ändå och allt löser sig, tar lite choklad och två kalla spisare innan jag skall somna, in vilket sköljs ner med en folköl.  Jag vaggas till sömns av Östersjöns vågor som håller ca 1 meter vilket blir större i en liten båt som går för motor, men det känns tryggt i alla fall.

Kl 02.50 ringer klockan och det är dags för nattpasset 3.00-5.00.  Börjar passet med te, 2 mackor och en spisare.  Vi går för motor med seglen uppe. Vinden ligger på 1,4 sekundmeter och segelbåten befinner sig i en farled med tre riktigt stora fartyg hyfsat nära. Det är riktigt svårt att optiskt avgöra avstånd på havet i mörker men med modern teknik är det enkelt att på 10 m se hur nära vi är de andra.

Trots tre lager med mössa känns det friskt ute i båtens sittbrunn. Det är mysigt att vara själv när morgonen gryr och solen är på väg upp, det känns som om sinnena vaknar till och jag tänker klart. Ensamheten under en oändlig himmel och på något som känns som ett lika oändligt hav, gör att tankarna snurrar på familjen o livssituationen. Helt plötsligt fastnar tankarna på min döda fd fru Ulrika och jag funderar på om hon anser att jag gör rätt eller fel med min tid på jorden. Hon har antagligen koll på mig där uppifrån.

Ulrika ville verkligen ha en dotter som jag o Monika nu har två stycken ihop. Lägger jag tillräckligt med tid på barnen? Nja, troligen inte. Jag o Towe skall ut på mc- äventyr tre dagar första helgen i juni och Wilda skall med Monika till Island och rida samtidigt.  Men sen då? Hur förbereder vi dem på livet? Hur blir de självständiga modiga tjejer med pondus som andra inte trycker ner. Hur gör vi för att de skall söka sina drömmar, vara nyfikna hela livet och prova nya saker och vägar. Vad är det vi tillför och vad ligger på skolans ansvar? Många bra tankar kommer och några mindre bra som jag skall sluta lägga tid på.

Kl är 03.48 och morgonljuset har kommit vilket innebär att det finns sikt igen och framförallt blir jag mindre sjösjuk när jag ser horisonten. Höjden på vågorna är nog bara en halvmeter och vinden ligger på 1,4 sekundmeter, så vi gör 5,5 knop på motor!

Jag vill att tjejerna lär sig segla då det är väldigt fostrande när man får lära sig utnyttja naturens resurser på ett bra sätt. Det här med att båda är mer eller mindre hästbitna är också bra, hästtjejer får lära sig ta ansvar och att ta tag i problemen rent fysiskt! En uppväxt med hästar är också väldigt fostrande utanför skolan och familjen. Jag gillar miljöer där tankarna kan vandra fritt. Det kan vara själv i en sittbrunn på ett oändligt hav eller på en stökig bar i en stad där ingen känner mig.

Vid 06.00 väcker jag Birk som fick sova lite längre, då jag trivdes i min roll.  Eventuellt var det egoistiskt tänkt men grundtanken var god att han fick sova lite till. Jag somnade sedan snabbt om och vaknade av att kapten Michael arbetade som frukostvärd och fixade med en stadig frukost, där doften av nystekt korv gjorde mig lite extra hungrig.

Vi lade till i Kyllaj  strax före kl 11.00 i ett ihållande skönt vårregn.

Sedan kommer här lite andra reflektioner från veckan som gått!!

Vi har fått en ny landshövding på Gotland och via mina kontakter som jobbat nära honom får han mer än godkänt, vilket känns väldigt bra för ön.

Sommaren närmar sig med stormsteg och det gör även pannkakssäsongen. Konkurrensverket har nu avskrivit den senaste anmälan som grannen gjort och vi har även en godkänd färdigbesiktigad lekpark som snart är klar att öppna igen.

Lekparken är byggd med 90% återvunnet material och är i det närmaste uniks som återvunnen lekplats på Gotland och i Sverige. Men när nu Region Gotland vill göra den en nöjespark så skulle den bli världsunik då detta antagligen är den första nöjespark som är byggd med 90% återvunnet material. Detta borde leda till ännu fler besökare 2019 vilket vi får tacka Region Gotland för om så blir fallet.

Här kan man laga pannkakor över öppen eld, njuta i hängmattor, springa i gräslabyrinter, klättra på Gotlands- och eventuellt Sveriges största klätterträd, som väger närmare 50 ton och har en omkrets på sex meter. Prova klätterväggen, rutschkanorna eller spring på däckormen o däckpyramiden där varje däck väger 1,5 ton.

Vi kommer ha öppet från och med Midsommardagen mellan kl 10-17 dagligen under 2019. Öppettiderna 2020 beror på vad Region Gotland och våra jurister kommer fram till. Men det är en spännande framtid vi går till mötes när det gäller Pannkaksträdet.

Idag är det ännu en dag med oanade möjligheter där sol och värme känns riktigt bra!

Viewing all 89 articles
Browse latest View live